Maria Sandel (1870–1927) var den första svenska författaren som skildrade stadens arbetare, närmare bestämt Stockholms arbetare. Hennes pionjärinsats har länge skymts av manliga författare och hon har bara beskrivits som den första kvinnliga arbetarförfattaren. Boken studerar hennes plats i svensk litteraturhistoria, dikterna, hennes plats i den arbetralitterära traditionen, den geografiska hemvisten på Kungsholmen. Hennes gestaltning av fabriksflickor sätts in i ett bredare sammanhng liksom hennes skildringar av slum och misär. Avslutningsvis studeras hennes syn på skötsamhet och moral i romanerna. Boken vill omvärdera centrala delar av författarskapet och betonar hennes starka band till Hjalmar Branting och socialdemokratin.

Analys av Ivar Lo-Johanssons utnämning av Martin Koch och Gustav Hedenvind-Eriksson till ”arbetarlitteraturens grindstolpar” och hur den förhåller sig till den arbetarlitterära traditionen och författarens egen strävan att framstå som arbetarlitteraturens främsta företrädare.

I svensk litteratur var det författare i den arbetarlitterära traditionen som präglade gestaltningen av urban modernitet. De skapade modernismens berättelse om storstaden. Vägen dit gick från periferin till centrum. Författare som Martin Koch, Maria Sandel och Rudolf Värnlund skildrade på 1910- och 1920-talet stadens utkanter. Centrala delar av staden var förbehållna andra författare. I Lo-Johanssons roman Kungsgatan(1935) granskar Adrian litteraturen om Stockholms centrala delar i slutet av 1920-talet. Han letar efter den urbana modernitet han själv upplever men finner bara ekar, parker, vatten och historiska minnen (Djurgården, Haga och Drottningholm). Kontrasterna mellan de tidiga arbetarförfattarna och borgerliga författare som Söderberg, Siwertz och Selander var betydande. Under perioden 1910 till mitten av 1930-talet pågick en strid eller tävlan om berättelsen om Stockholm som storstad. Borgerliga författare retirerade inför moderniteten och det blev arbetarlitteraturen som erövrade den urbana moderniteten som litterär berättelse. Storstaden var ett huvudtema i den internationella modernismen (Sandburg, Döblin, Dos Passos). Den svenska anslutningen till storstadsmodernismen skedde successivt. Först hos Harry Blomberg i mitten av 1920-talet i traditionell lyrisk form, sedan i modernistisk form hos unga arbetarförfattare i slutet av 1920-talet (lyriken: Lundkvist, Asklund; romanen: Johnson, Asklund). Ett speciellt urbant bildspråk övertogs och anpassades och berättartekniken moderniserades utifrån litterära influenser. Även filmen blev en viktig influens. Flera av författarna (Johnson, Asklund, Lundkvist) experimenterade själva med film (Gamla stan, 1930). Jag vill se arbetarlitteraturens gestaltning av Stockholm och staden som en rörelse från periferin till centrum: från Koch, Sandel och Värnlund över Johnson, Asklund och Lundkvist och fram till Lo-Johanssons Kungsgatanoch Mobergs Sänkt sedebetyg(båda 1935). Då fullbordades rörelsen när de erövrade berättelsen om de centrala delarna av Stockholm och gestaltningen av den urbana modernitetens positiva och negativa sidor. Studien använder Artur Lundkvist som exempel.

Recension av John Lennon & V Magnus Nilsson, Working-Class Literature(s). Historical and International Perspectives. Stockholm University Press 2017

Sigfrid Siwertz was a very successful writer, and as he entered the Swedish Academy in 1932, his career as a writer peaked. But on that occasion he came into conflict with a younger generation of writers, often with a working-class background. He mastered them in his inauguration speech and told them to show high moderation. A number of them attacked him in the press. Younger writers oriented towards international modernism challenged an older, realistic form of literature. Siwertz continued for almost forty years to write one book after another, but he became more and more irrelevant.