I kapitlet diskuteras konstformen skulptur som ett eget betydelsesystem där teckenbegrepp och betydelseskapande processer förankras i objektens tredimensionella egenskaper. Skulpturer föreställande exempelvis människor har, när de är mimetiskt avancerade, samma materiella form och storlek som en riktig person vilket ett fotografi eller en målning aldrig har. En semiotisk studie som fokuserar skulptur kan därmed inte utan viss modifiering använda teckenteorier på exakt samma vis som är fungerande för tvådimensionella bilder. Skulpturer har egenskaper som vi tillskriver alla fysiska objekt eftersom skulpturer utgör en specifik kategori av ting. I en semiotisk kontext är det dessa egenskaper som vi tolkar och därmed gör till betydelsebärande element producerade som tecken. Med utgångspunkt i Inside (2017) av Tove Kjellmark och några äldre verk diskuteras skulptur som ett semiotiskt system där teckenbegrepp och därmed betydelser är direkt förankrade i den tredimensionella egenskapen. De centrala begreppen här är mimesis, ikon och index. Hur vi tolkar ett konstverk påverkas av de kunskaper, normer, konventioner och ideologier som vi själva som subjekt är en del av. Men förutom denna synkrona situation för våra tolkningar förankras diskussionen även i den diakrona aspekten: hur konstformen skulptur har förändrats över tid. Här används Ferdinand de Saussures begreppspar langue och parole. Genom att använda semiotik som tolkningsmetod kan man samtidigt som man diskuterar idéer om likhet och avbildning också analysera hur betydelser kommuniceras via olika typer av historiskt och kulturellt situerade tecken.

Antologin Teoretiska tillämpningar i konstvetenskap demonstrerar, presenterar och problematiserar tillämpningen av semiotisk teori på konstvetenskapliga studieobjekt. Den centrala ambitionen är att diskutera och exemplifiera de specifika frågor och problem som semiotikens möte med just konstvetenskapliga studieobjekt ger upphov till. Till dessa hör frågor om visuell kommunikation och visuella koder, materialitet och medialitet så som i andra sammanhang förbisedda aspekter av tecknet, samt tecknets och därmed tolkningens historicitet. Antologins sex kapitel inkluderar studier av samtida modefotografi och skulptur, pre- och postindustriella möbler, 1600- och 1800-talets oljemåleri och 1800-talets pressbild.

Alltför ofta blandas de två begreppen performance och performativitet ihop med varandra, som om de vore synonymer och därmed betyder samma sak. Det gör de inte. Ett performance är inte per automatik performativt. Det förra är en konstform, medan det andra innebär en betydelsetvingande handling. När Judith Butler talar om ”performance” är det det engelska ordet för handling/utförande som avses. Jag använder här samma (engelska) ord, men som ett begrepp som på svenska refererar till konstformen. I relation till en serie verk av den franska konstnären ORLAN är det två olika aspekter som jag ska diskutera. Den första handlar om hur kvinnlighet och skönhet representeras som bild, men även hur dessa utförs som handlingar. Den andra aspekten gäller skillnaden mellan de två begreppen ett performance och det performativa, men också hur de kan samverka i ett och samma konstprojekt.

Vad betyder performativitet? Och vad innebär det att tala om något som performativt? Den här läroboken vill klargöra och kritiskt belysa ett viktigt men ibland svårfångat begrepp.

Bokens bidrag tar upp konkreta tolkningssituationer och visar på direkta tillämpningar av begreppet. Genom att lyfta fram konstverk och andra bilder från olika historiska perioder och sammanhang visar vi hur performativitet är ett mångsidigt och användbart begrepp vid bildtolkning. Syftet är att förmedla den kritiska potential ett begrepp har när det aktiveras i relation till olika studieobjekt.

Boken riktar sig i första hand till studenter i konstvetenskap och andra ämnen där frågor om visualitet och visuella praktiker är centrala. Utgångspunkten är att boken inte bara ska ge en teoretisk förståelse av begreppet utan framförallt peka ut vägar och möjligheter till praktisk tillämpning.

Video art emerged as an art form that from the 1960s and onwards challenged the concept of art - hence, art historical practices. From the perspective of artists, critics, and scholars engaged with this new medium, art was seen as too limiting a notion. Important issues were to re-think art as a means for critical investigations and a demand for visual reconsiderations. Likewise, art history was argued to be in crisis and in need of adapting its theories and methods in order to produce interpretations and thereby establish historical sense for moving images as fine art. Yet, as this book argues, video art history has evolved into a discourse clinging to traditional concepts, ideologies, and narrative structures - manifested in an increasing body of texts. Video Art Historicized provides a novel, insightful and also challenging re-interpretation of this field by examining the discourse and its own premises. It takes a firm conceptual approach to the material, examining the conceptual, theoretical, and methodological implications that are simultaneously contested by both artists and authors, yet intertwined in both the legitimizing and the historicizing processes of video as art. By engaging art history's most debated concepts (canon, art, and history) this study provides an in-depth investigation of the mechanisms of the historiography of video art. Scrutinizing various narratives on video art, the book emphasizes the profound and widespread hesitations towards, but also the efforts to negotiate, traditional concepts and practices.By focusing on the politics of this discourse, theoretical issues of gender, nationality, and particular themes in video art, Malin Hedlin Hayden contests the presumptions that inform video art and its history.