Artiklen introducerar det tyska "praxeologiska" forskningsperspektiv där humaniora i stort analyseras som en produkt av sina praktiker. Introduktionen utgår från den Martus och Spoerhases nydanande arbete, där efterkrigstidens tyska litteraturvetenskap utgör det empiriska underlaget.

Artikeln problematiserar det samtida litteraturbegreppet utifrån ett medie- och publikhistoriskt perspektiv. Utgångspunkt för diskussionen är Sven Anders Johanssons Litteraturens slut (2021)

Med anledning av en återpublicering av en äldre artikel av förf. i TfL:s jubileumsnummer diskuteras teorins ställning i ämnet. Artikeln ifrågasätter den etablerade föreställningen om teorins kritiska karaktär och argumenterar istället för att den, historiskt sett, snarare har haft en legitimerande funktion inom ramen för den kris och kritik-dialektik som präglat svensk humaniora i stort sedan 1970-talet. Frågan reses om litteraturvetenskapen som kritiskt projekt idag är överspelat och om nya legitimeringsstrategier måste sökas inom ett förändrat kuskapspolitiskt paradigm. 

Litteraturhistorisk översikt av perioden 1400–1600 med särskild tyngdpunkt på Europa.

Kapitlet utgör en introduktion till diskursanalysen som forskningstradition för studenter på avancerad nivå. Teoretiska utgångspunkter och metodologiska följder belyses med särskild blick på litteraturvetenskapliga forskningsområden.

En läsning av Lars Anderssons roman Artemis (1995).

Det är något med norska romanförfattares förmåga att definiera det litterära klimatet. Före Karl Ove Knausgård framgångsrikt spred budskapet om fiktionens förfall, så gjorde Jan Kjærstad succé med ett försvarstal för den litterära fantasin. Det kanske kan vara svårt att komma ihåg i dag, men i skarven mellan 90- och 00-tal var den mest framgångsrika nordiska litteraturen ett slags fiktion i kvadrat – en litteratur som aldrig tröttnade på att uppfinna nya versioner av sanningen och låta dem spegla sig i varandra i romanens väldiga spegelsal. Sitt främsta uttryck fick den i Kjærstads trilogi Forføreren (1993), Erobreren (1996) och Oppdageren (1999) – en poetisk knall i samtidslitteraturen och en veritabel succé både bland skandinaviska läsare och kritiker. I den berättades historien om medieunderbarnet Jonas Wergeland på minst tre olika sätt och med hjälp av fler litterära konstgrepp än vad en skandinavisk normalförfattare förmår leverera under en livstid.