Aldrig tidigare har den sociala barnavården, det vill säga socialtjänstensansvar för och arbete med att skydda barn från att fara illa, diskuterats så mycket som under senare år. Frågor om samhällets och särskilt socialtjänstens ansvar för att skydda barn från skadliga hemförhållanden, men också hanteringen av unga som kopplas till (gäng)kriminalitet, har under 2020-talets första hälft kommit att bli centrala frågor inom svensk politik. Många initiativ till rättsliga reformer har tagits. Något förenklat är kärnan i de förändringar som genomförs att socialtjänsten ges utökade befogenheter att utreda och ingripa till skydd för barn utan samtycke samt att placeringar utanför hemmet liksom uppföljningar efter insatser ska pågå under längre tid. Det innebär kortfattat ett skifte från frivillighet ,som varit en bärande grundprincip i socialtjänstlagen, till utökat tvång. De kommunala socialnämnderna kan därmed sägas få en förändrad roll från social tjänst till en myndighet som i ökad utsträckning kommer att syssla med social kontroll.

En fråga som har stått högt på den politiska agendan under senare år i Sverige är vad som har kommit att kallas ”bekämpande av skuggsamhället[1]”. En central del i detta bekämpande har varit att verka för att personer som lever i Sverige utan tillstånd, så kallad papperslöshet[2], ska lämna landet, och för att uppnå detta har regeringen velat utöka informationsutbytet mellan myndigheter. Fler ska helt enkelt bli skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Initiativet till utökad informationsplikt – förslag om att införa den så kallade angiverilagen – har behandlats i ett tidigare blogginlägg av Pernilla Leviner i oktober 2023. Sedan dess har ett förslag om informationsplikt lagts fram i ett betänkande från november 2024 (SOU 2024:80). I det följande problematiseras och analyseras såväl detta förslag som ett uppmärksammat fall från Kammarrätten i Göteborg, där Polismyndigheten begärde ut uppgifter från en förskola om en familj som vistades i Sverige utan tillstånd. Utgångspunkt tas i att såväl förslaget om utökad informationsplikt som kammarrättsavgörandet aktualiserar samma sak, nämligen en slags förskjutning mot att myndigheter och verksamheter förväntas vidta migrationskontrollerande åtgärder som ligger bortom deras huvudsakliga uppdrag.

Under sensommaren och hösten 2023 kom ett förslag om att införa en informationspliktför kommuner och myndigheter – det som kom att kallas angiverilagen– som väckte stor uppmärksamhet och kraftiga protester. Förslaget somutreds inom ramen för Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet handlarkortfattat om att anställda i kommunal, regional och statlig förvaltning skakomma att ha en plikt att lämna information till Migrationsverket och Polismyndighetennär de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utantillstånd. Detta är en del i det som från politiskt håll benämnts som en hållbarasyl- och migrationspolitik vari ingår att bekämpa det som kommit att kallas”skuggsamhället”. Många – inte minst anställda inom hälso- och sjukvården,socialtjänst och skolan – har vänt sig mot initiativet och särskilt starka har reaktionernavarit när det gäller hur dessa lagändringar skulle kunna drabba barn.Syftet med detta kapitel är att med rättsvetenskapliga utgångspunkter ochrättskällor analysera och diskutera hur en reglering som skulle innebära en pliktför myndighetsföreträdare att anmäla barn som lever utan tillstånd i Sverigeförhåller sig till barns rättigheter enligt barnkonventionen. Ytterst är avsiktenatt diskutera gränserna för olikbehandling och exkludering av vissa barn – ellerför att tala till titeln för denna antologi, olikgörande av barn och unga i samtidensSverige. Slutsatsen är att förslag i linje med det som diskuterats – åtminstoneutan omfattande undantag – skulle vara oförenlig med barnkonventionen,i synnerhet dess icke-diskrimineringsprincip (artikel 2), men också stå i stridmed principer om likabehandling och människors lika värde som grundlagenger uttryck. Det skulle också stå i stark kontrast till de rekommendationer somSverige så sent som i mars 2023 fick från FN:s barnrättskommitté som blandannat betonar vikten av att barn med oklar rättslig status ges skälig levnadsstandard,tillgång till hälso- och sjukvård samt skolgång.

Sedan januari 2020 gäller FN:s barnkonvention som svensk lag. Inkorporeringenföregicks av diskussion och debatt där olika synsätt på nödvändighetenoch lämpligheten med att göra konventionen till svensk lag fördes fram.I förarbeten till inkorporeringslagen tydliggjordes att stort ansvar lades pådomstolar och andra rättstillämpare att uttolka vad barnkonventionen somsvensk lag ska betyda och innebära i enskilda fall. Samtidigt betonades attfortsatt transformering, dvs. reformer av svensk rätt, troligen skulle kommaatt behövas för att leva upp till konventionen. De som förespråkade inkorporeringenmenade att barns rättigheter skulle komma att stärkas, medan desom var skeptiska och kritiska menade att konventionen inte är konstrueradför direkt tillämplighet och att inkorporering skulle behöva åtföljas av tydligvägledning till rättstillämparen i olika situationer och kontexter.När några år nu har gått sedan den svenska barnkonventionslagen börjadegälla väcks frågan om hur det står till med barns rättigheter i 2020-taletsSverige? Stärktes barns rättigheter? Har domstolar givit auktoritativa beskedom hur konventionen ska tolkas och tillämpas och har lagstiftaren tagitsitt ansvar för fortsatt transformering? Detta är frågor som denna artikelbehandlar genom några nedslag i rättstillämpning och lagstiftningsinitiativ.Syftet är ytterst att diskutera vilka utmaningar som finns i att realisera ochrespektera barns rättigheter samt vilken roll politik och juridik spelar ochvilket ansvar olika aktörer – lagstiftaren, domstolar och andra rättstillämparepå olika nivåer – har och borde ta i att förverkliga konventionen. Avstamp tasi vad inkorporeringen av barnkonventionen inneburit rent rättsligt, varefteren analys följer om vad åtgärden kan sägas ha medfört mer konkret, dvs.vad som hänt (och inte) i rättstillämpning och lagstiftning. Artikeln avslutasmed en diskussion om utmaningar med att förverkliga barnkonventionenefter inkorporeringen, inklusive relationen mellan juridik och politik, menockså möjligheter. Här diskuteras vilken roll (barn) rättsvetenskapen kanspela för att barns rättigheter ska respekteras och realiseras.

Background: Children's right to participation in child welfare decision-making is highlighted in law and research. However, there is a lack of comprehensive empirical research on how such participation is actually fulfilled.

Objective: This article aims to describe and analyse the extent, nature and determinants of children's participation in child welfare investigations in Sweden as well as to discuss barriers to participation.Participants and settingThe dataset comprises a cohort of 2123 children investigated during 2022 across eight municipalities in Stockholm County, Sweden.

Methods: The study is based on cross-sectional data where the responsible child welfare workers served as informant in a survey focusing child and case factors concerning 2123 children subject to child welfare investigations. The data is analysed by using descriptive and binary logistic regression analyses.

Results: In approximately 75 % of the child welfare investigations, child welfare workers held interviews with the child (with or without parental presence) while individual child interviews were carried out in about 50 % of the cases. Multiple interviews (≥3) occurred in 14 % of the cases. Reasons for not interviewing children included finding interviews to be unnecessary, perceiving the child as too young, and reluctance by the child as to participation. Investigations involving older children and referrals related to abuse increased the odds for participation.

Conclusions: The study suggests that more children are interviewed by child welfare authorities than found in previous studies, but that there still is a gap between the legislative intention to facilitate child participation and the actual state of child welfare practice.

Poverty, child protection and rights – a legal analysis

According to the UN Convention on the Rights of the Child, children have the right to a standard of living adequate for their development. The responsibility to realize this lies primarily with parents, but states have a duty to support parents and an ultimate responsibility to protect children from harm. Yet, studies show that children in Sweden are affected by economic vulnerability, and that the right to financial support is conditional, leading to a risk that children's needs are not being met. This article looks at how the social services in Sweden should deal with child poverty. From a legal perspective it is examined what applies in situations where children do not have their basic needs met and where parents are not granted financial support. An important question is whether there are legal prerequisites to take children into care in such a situation. It is shown that there are no explicit legal provisions legitimizing taking children into care solely on the basis of poverty. Further, case law of the European Court of Human Rights, and statements from the UN Committee on the Rights of the Child, indicate that taking children into care because of poverty is a disproportionate restriction of children's rights. However, the national legal framework is unclear. Children are to be protected from harm, but the parents who do not meet the conditions set out by the social services are denied financial support. Overall, this means that there is a risk that children will be taken into care as a result of poverty, even though the needs could be met through financial support. The article discusses the need for legal clarifications and reforms in order to better protect children’s needs and rights.

Combating poverty has been a central aspect in the building of the Swedish welfare state and the focus today is on different types of support to families with children. Both the Convention on the Rights of the Child (CRC) and other legal instruments clearly state that a child has the right to an adequate standard of living. Despite this, and the fact that Sweden is one of the wealthiest countries in the world, child poverty is still a problem. Against this background it is natural to pose questions of what a child’s right to an adequate standard of living actually means, and whether there are legal explanations for why these rights are not realized and fulfilled in Sweden today. In this chapter children’s right to adequate standard of living and the regulations for the outermost social safety net are analyzed from a critical legal perspective. The objective is to highlight underlying assumptions and conditions that limit the possibilities to effect children’s rights, and which might even give rise to a silent acceptance of the fact that certain children are poor in one of the world’s richest countries. The analysis demonstrates challenging aspects in both the CRC and the Swedish national legal regulations that may be contributing to child poverty in Sweden today. The regulations create layers of problematic basic assumptions and conditions that risk rendering invisible children’s specific needs and rights. This occurs first with the premise that children’s rights are primarily invoked by the parents, who must apply for and accept economic support, but also distribute the resources received in a manner that benefits their children. A second problematic layer is the fact that support can be made conditional through certain requirements imposed on the parents that can be both unreasonable and disproportional from a child perspective. There are no self-evident solutions to the identified problems, but one thing is certain – the current legal structures do not create reasonable and equal living conditions for all children in Sweden today and there is a need for clarifications on what the right to an adequate standard of living for children are supposed to mean in Sweden today.