In this paper we offer an empirically rich, longitudinal account of the role and influence of externally sourced experts by the Swedish development aid agency, Sida, from the 1960s until present times. We describe what type of expertise has been required from external experts and how the content and rituals of these contracted experts have contributed – or not – to perceptions of trust and certainty. In the paper we present three eras, all with their distinctive features on the normative rationale and forms for external expertise; 1. 1960s–ca 1995: the Quick-fix implementer era; 2. Ca 1995–ca 2005: the Collaborative turn era; and 3. Ca 2005–2020s: the Proper organization proxy era. We suggest that a mission drift has occurred in Swedish aid as concerns both the in-house expert role of aid bureaucrats and the role of procured experts. The paper concludes that all throughout, external experts have served an important function – that of making organizations in the donor role less uncertain of their decisions on which organizations should receive funding. Interestingly, however, the use of external experts has in all times given rise to additional uncertainty, which, in turn, has called for even more experts. We also find that external experts have repeatedly been criticized for ineffectiveness and consultocracy, meaning that consultants have been influential in the formulation and implementation of policies aimed at restructuring public services.

Under de 10 år som har gått sedan Organisation & Samhälle grundades har nästan 200 artiklar publicerats i 20 tryckta nummer. Tidskriften har bjudit in till bidrag författare 15 temanummer och även välkomnat bidrag som handlat om andra ämnen. Nästan 200 artiklar har publicerats i 20 tryckta nummer. Utöver det har intervjuer, krönikor, debattartiklar och ett stort antal bokrecensioner publicerats . I den här texten reflekterar vi över några framträdande och mindre framträdande diskussioner som har präglat tidskriftens första årtionde. 

I tider av gränsöverskridande utmaningar behövs djupare kunskap om organisationsformer för gränsöverskridande samverkan och social innovation. I det här kapitlet studeras hybridorganisering inom ramen för en föreningsägd koncern, som ett innovativt sätt att organisera sådan samverkan. Sedan 1933 har RFSU framgångsrikt kombinerat politisk aktivism i föreningsform, medicinsk vetenskaplig praktik på egen klinik och kommersiellt företagande i sina bolag i en och samma koncern. Sådan höggradig hybriditet kan betraktas som en social innovation i sig. I kapitlet beskrivs hur RFSU:s hybriditet har möjliggjort stora framsteg inom sexual- och familjepolitiken, både i Sverige och internationellt. 

Genom sin speciella hybrida form har RFSU verkat för frågor relaterade till god hälsa och välbefinnande, långt innan de paketerades som ”mål 3” i Agenda 2030. För att hitta lovande vägar framåt när det gäller social innovation och hållbar utveckling behöver vi lära av historien. Inte minst behöver vi återuppliva kunskap om föregångares organisering och betydelsen av äldre organisationsformer som kan vara högaktuella än idag. 

Through a longitudinal mixed method case study, this paper’s general aim is to contribute to the organizational analysis of the intricate relations and mutual influence between manifold forms of organization involved in tackling grand societal challenges (Alexius and Furusten, 2020; Brès et al 2018; George et al, 2016; Gray and Purdy, 2018; Gümüsay et al, 2022; Kaufmann and Danner-Schröder, 2022). As noted in the call for abstracts, many previous studies have highlighted confusion, contradiction and conflict in organizations with heterogeneous expectations. And among the fewer, more positive studies, a great number are conceptual rather than empirical (Segnestam Larsson and Wollter, 2020). That is to say that in these studies, hybrid or other alternative organizational forms, are treated as promising a priori (Greenwood and Freeman, 2017).

These insights may make one wonder whether there is solid empirical evidence to suggest that alternative forms of organizing are capable of tackling grand societal challenges. In this paper, drawing on an historical case study, I claim that the Swedish Federation for Sexual Education (RFSU) has potential to qualify as an interesting success case in this regard. An old saying goes: “All good things come in threes”. It all started in the 1930s. Internationally renowned journalist and social activist in sexual education and parental planning, Elise Ottesen Jensen, founded the Swedish Federation for Sexual Education (RFSU) in 1933. Missions like free and legal abortion, an acceptance of homosexuality and sexual education and access to contraceptives for all teenagers, were among those that motivated Ottesen Jensen to set up RFSU (Lennerhed, 2002).

Ottesen Jensen realized early on that her mission to extend sexual and reproductive rights in society could not be achieved solely on public funding, since the political ideas she and her co-founders (medical doctors and representatives from the workers’ movement) wanted to push were radical. There was a need for own “free cash” able to finance political sexual rights advocacy that in 1930s Sweden was seen as provocative to many.

From the start, Ottosen Jensen therefore had the idea of an organization made up of three different organizational “bodies” – a nonprofit parent organization for political advocacy and education, a clinic for therapy and treatment and a fully owned limited enterprise (RFSU Limited), producing and selling a product that was closely in line with the core political mission of sexual education and rights: condoms. Although each of the three had their particular institutional conditions, they also shared the same mission and were able to cooperate on their respective fronts, using different means (Lennerhed, 2002; Alexius and Segnestam Larsson, 2019).

Theoretically then, RFSU may be defined as a constitutional hybrid: an organization that is hybrid by constitution, hence an organization that was established for the explicit purpose of integrating not only different institutional logics but also structural elements typically found in different societal spheres, to fulfill its mission (Alexius et al, 2017; Alexius and Furusten, 2019). Examples of constitutional hybrids include limited enterprises fully owned by the public, cooperatives, mutually owned enterprises and the category of organizations focused in this paper; limited enterprises fully owned by civil society organizations.The paper is a development of a recently published Swedish essay (Alexius, 2022) and describes how the “holy trinity“ of radical political mission, clinical care and own market income, has been at the heart of RFSU and vital to its success during its 90 years in operation for the sexual health and rights in Sweden and abroad. In terms of data, the case study draws on previous historical volumes on RFSU and their founder (Lennerhed, 2002; Lindahl, 2003; Thorgren, 2014), as well as own document studies and 12 interviews conducted 2015-2021 with previous and current RFSU leaders and staff.

An important conclusion is that the common assumption in previous literature on hybrids, that power asymmetries will lead to mission-drift towards company-ization and marketization, should not be taken for granted. Rather, these processes must be scrutinized empirically using theoretical concepts like that of constitutional hybridity that opens up for recognition of the mutually strengthening mechanisms that have enabled RFSU to tackle grand societal challenges by achieving important social and sexual reforms.

References

Alexius, S. (2022). Hybridorganisering som social innovation: En historisk fallstudie av RFSU. I Bonnedahl, K J; Egan Sjölander, A and Lindberg, M. (eds). Social innovation för hållbar utveckling. Lund: Studentlitteratur

Alexius, S., Gustavsson, M., & Sardiello, T. (2017). Profit-making for mutual benefit: The case of Folksam 1945–2015. Score Working Paper Series, no 2.

Alexius, S., & Furusten, S. (2019). Exploring Constitutional Hybridity. I Alexius, S & Furusten, S. (eds.) Managing Hybrid Organizations. Palgrave Macmillan, p. 1-26.

Alexius, S. & Furusten, S. (2020). Enabling Sustainable Transformation: Hybrid Organizations in Early Phases of Path Generation, Journal of Business Ethics, no. 165, p. 547-563.

Alexius S. & Segnestam Larsson, O. (2019). Market Means to Political Mission Ends: Scrutinizing the Social Meaning of Money in the Swedish Federation for Sexual Education (RFSU), Essay presented at the conference Political Resources: Autonomy, Legitimacy, Power, Södertörn University, Sweden, 17 May, 2019.

Brès, L, Raufflet, E. & Boghossian, J. (2018). Pluralism in organizations: Learning from unconventional forms of organizations. International Journal of Management Reviews, vol. 20, no. 2, p. 364-386.

George, G., Howard-Grenville, J., Joshi, A., & Tihanyi, L. (2016): “Understanding and Tackling Societal Grand Challenges through Management Research.” Academy of Management Journal, vol. 59, no. 6, p. 1880–1895.

Gray, B., & Purdy, J. (2018). Collaborating for our future: Multistakeholder partnerships for solving complex problems. Oxford: Oxford University Press.

Greenwood, M., & Freeman, R. E. (2017). Focusing on ethics and broadening our intellectual base. Journal of Business Ethics, vol. 140, no. 1, p. 1-3.

Gümüsay, A. A; Marti, E; Trittin-Ulbrich, H. and Wickert, C. (eds), (2022). Organizing for Societal Grand Challenges, Research in the Sociology of Organizations, vol. 79.

Kaufmann, L J & Danner-Schröder, A. (2022). Adressing Grand Challenges Through Different Forms of Organizing: A Literature Review. In Gümüsay, A. A; Marti, E; Trittin-Ulbrich, H. and Wickert, C. (eds), (2022). Organizing for Societal Grand Challenges, Research in the Sociology of Organizations, vol. 79, p. 163-186.

Lennerhed, L. (2002). Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia. Stockholm: Gidlunds förlag.

Lindahl, K. (2003). Sex – en politisk historia. Stockholm: RFSU/Alfabeta Anamma.

Segnestam Larsson, O. & Wollter, F. (2020). Vad kännetecknar de organisationer som studeras med hjälp av begreppet hybridorganisation? Score report series 2001:7

Thorgren, G. (2014). Ottar och kärleken: En biografi. Norstedts förlag.

I takt med att pandemins undantagstillstånd övergår i mer normal vardag växer förväntningarna på oss att ta upp tråden igen, i fråga efter fråga som satts på vänt under coronatiden. Agenda 2030, barnperspektivet, arbetsmiljö, utveckling, IT-säkerhet och samverkan tar plats igen tillsammans med så mycket annat. Höga ambitioner, mål och visioner trängs om uppmärksamheten och trots möten från tu till sju är det många som känner sig otillräckliga i detta race. 

I takt med att att-göra-listan fylls på och tempot trissas upp ser vi hur många ledare - till synes reflexmässigt – kavlar upp ärmarna och tar upp jakten på ”det perfekta systemet”, där allt gott på något mirakulöst sätt ska kunna genomsyra alla delar av verksamheten. Det är synd när denna speciella tid borde erbjuda ett gyllene tillfälle att stanna upp och fundera på förutsättningarna för ett mer situationsanpassat och inte minst hållbart ledarskap.

Det finns en otålighet i vår kultur och en övertro på smidiga och enkla lösningar. I Susanna Alexius bok Att leda komplexa uppdrag, synar hon orealistisk förhärskande ledarskapsideal som riskerar att bryta sönder ambitiösa ledare. Med grund i organisationsforskning och genom många exempel från samtida organisationer visar Alexius att allt gott omöjligt kan genomsyra allt, och att vad som är ”rätt” i ledarskap och organisering varierar över tid och rum. Så är det bara och det måste vi acceptera och förhålla oss till. 

By studying mechanisms, justifications, and valuations, this article analyzes the social meaning of earmarked money in a nonprofit organization. Focusing on the social meaning of money implies gaining insights into the moral underpinnings and justifications of the origin and generation of money as well as processes by which various streams of money are earmarked. Based on previous literature as well as our own research, we offer two models for understanding and studying processes that earmark and justify the earmarking of money. We illustrate the relevance of these models in a case study of the nonprofit organization IOGT-NTO in Sweden. We conclude the article by presenting key implications for nonprofit leadership and future research, including the recommendation that leaders need to analyze earmarking processes as well as how these processes affect organizations and to what ends money may be used.

The rapidly growing research on hybrid organizations in recent years suggests that these organizations may have particular abilities to facilitate institutional change. This article contributes to our understanding of change and, in particular, sustainable transformation in society by highlighting the importance of organizational forms. Looking more closely at the role of hybrid organizations in processes of path generation, we analyze the conditions under which hybrid organizations may enable path generation. A retrospective (1988–2017) exploratory case study of the Swedish hybrid organization The Natural Step confirms how hybrids can take part in- and may facilitate the early phases of path generation: assimilation and coalescence. The conclusion drawn is that hybrids have multivocal abilities that enable them to earn trust and authority to open up “neutral” spaces for orientation and connection between actors in separated sub-paths, and that this in turn may ease tensions and trigger dialogue and exchange, also between former opponents. Yet, as also seen in the case, this enabling position of the hybrid may be both fragile and temporary.

The aim of this study is to contribute to our knowledge of how donors and recipients of aid cope with the uncertain world in which development aid takes place. When and how does trust become a substitute for certainty and what makes donors and recipients of aid actually trust one another? What may explain current trust patterns and what are their implications for the organization of aid? 

In recent years, management trends associated with New Public Management have been increasingly criticized. As a response to this criticism, in 2016, the Swedish government launched a “Trust Delegation” (Tillitsdelegationen) with interest in “trust based management”, which partly has been seen as a response to the NPM criticism. Even though the development aid sector has not formally been targeted by the Trust commission, it is clear that ideas on trust and alternative management styles have spurred a lot of interest and discussion, also in the aid sector. One of the intentions for this study is to bring empirical input and theoretical nuances to this discussion.

Relations in the aid field are characterized by three particular coordination conditions: distance, inequality and complexity, which all contribute to perceptions of uncertainty. In an uncertain setting such as that of development aid, trust becomes a precious substitute for the much sought after certainty. Therefore, it is not surprising to find that trust has long been regarded a key component for successful aid projects and a fundamental component for all aid relations, and operations. However, somewhat paradoxically, distance, inequality and complexity also present challenges to interpersonal trust.

In this report we show that actors involved in aid relations attempt to solve or at least handle their uncertainty by transferring trust from a range of different sources of trust. We argue that a prominent such source of trust is formal organizing following ideal-typical characteristics of what we here call the “proper organization”. Our empirical studies indicate that there is a general ideal for how an actor involved in an aid project should be organized. This ideal emphasizes formal organizing and conformity among different types of organizations and projects, for example conformity stemming from using similar control systems and management technologies.

We conclude that most often, actors involved in aid relations try to solve the paradox of distance, inequality and complexity by putting their faith in a range of different sources of trust, where a strong – and dare we say – dominating source of trust is trust in formal organizing and organizations, or structures and processes of “proper” organizations, such as certain management technologies or control structures. 

The three field conditions; distance, inequality and complexity, help to determine not only the need for trust to coordinate aid relations, but also how trust is assessed, maintained, at times lost and then hopefully restored. Our analysis suggests that the greater the distance, inequality and complexity – the lower the chances are to achieving certainty, which in turn implies a greater need for trust to bridge this gap. However – and somewhat paradoxically: our data also suggests that the greater the distance, inequality and complexity, the more likely is trust transference from an impersonal source of trust, such as a management technology or a particular legitimate organizational structure or process.

The core of our analysis concerns who trusts whom on what grounds, that is “What makes a certain trustor in the aid field trust a certain trustee?” What are preferred sources of trust and how are they used to transfer trust onto trustees? What general patterns of trust can we identify and how may these be explained? We examine the following key questions: 

1.       What makes a donor trust a recipient? What makes a donor not trust a recipient? 

2.       What makes a recipient trust a donor? What makes a recipient not trust a donor? 

In our empirical study we are interested in intermediary organizations in so called aid chains (or as we will later claim: aid nets). In these nets of relations, organizations often play dual roles, being both a donor and a recipient of aid, both a rule-follower and a rule-setter, both an auditor and an auditee. In one situation, the organization will play the role of the donor, in another, the role of the recipient of aid. As a recipient, the organization interprets what its needs to do in order to receive further financing. As a donor, it regulates what the next actor in line needs to do in order to obtain financing. Theory as well as empirical data suggest that these social roles and how actors switch between them have an impact on trust patterns in aid. We therefore call for more studies as well as practitioner reflection on these issues. 

Our research design departs from Sida’s categorization of different actor groups who receive Swedish public aid funding; a) civil society organizations b) private sector actors, c) Swedish authorities in the public sector and d) research cooperation (see www.sida.se). The first intermediary in the case organizations studied are thus always located in Sweden, which means that we have been able to keep the aid providing country a constant variable (Sweden, a high trust country). Thereby we have also been able to study whether there are any differences in how trust is experienced inbetween the different actor groups, since the four groups formally have the same amount of rules and requirements. The actor groups represent different institutional contexts in society; public sector, market and civil society, all with different organisational forms, owners, purpose, stakeholders and sources of financing.

In our empirical study we have thus departed from the organizations based in Sweden, implying that the majority of our illustrative examples are taken from such Sweden based organisations. As a second step however, we have also studied whether and how the empirical findings are applicable in a few intermediary organizations acting as both donors and recipients in the aid net, i.e. the empirical material covers intermediary organizations from the Ministry of Forein Affairs to final recipients of aid. Interestingly, despite differences in origin, size etc. we have found the social role scipts of the donor and recipient to apply and to be interepreted in a similar fashion by the organizations studied.

Providing “food for thought” on how trust influences aid, the study draws upon theory as well as illustrative examples from case studies (including ongoing case studies) in the four actor groups. However, the report makes no claims to give a fully representative picture of every donor and recipient involved in the aid nets in development aid. We do however earnestly believe that the propositions and tentative findings put forth here are well-worth considering. We also welcome further testing and elaboration of our tentative findings by both researchers and practitioners in the field. The reader should bear in mind that exploring to generate promising hypotheses, as we do in this report, is not the same as designing exloratory studies to test such hypotheses on a larger sample. Needless to say though, without exploratory research of this kind, there would be far less interesting hypotheses around to test and elaborate further.

Empirical findings on sources of trustWe discuss seven sources of trust in aid relations: control systems and management technologies; external experts and expertise; the VIP-partner status; the institutional context; thematic and domain specific knowledge; results and interpersonal relations. The sources of trust have been mentioned by the interviewees in our case studies. Our main findings concerning these are listed below: 

Control systems and management technologiesOur empirical cases demonstrate that control systems such as the management technology The Logical Framework, is a prominent source of trust from which donors frequently transfer trust onto recipients of aid. 

First, we have found that being without such a system or technology is generally not a viable option for a recipient, since not having one would affect the recipient’s assessed trustworthiness negatively. Having and using a management technology is generally seen as a sign that the recipient is a rational decision maker, a core characteristic of a “proper organization”. 

Second, we have noted that there has in several cases been a discrepancy between an organization’s formal decision to trust (or not) and the informal trustworthiness assessments made by individual employees of the same organization. 

Third, we have found that different social roles (donor or recipient) may explain differences in the perception of a certain control technology. Despite recent calls for simplification and less of control exercise, the tendency seems to be that this is not happening, since the intermediary organizations act according to different social scripts in their roles as donors and recipients. While happy to drop and criticize control measures in the role of the recipient, the same organization may perceive the same control measures as very reasonable, necessary and also expected in the role of the donors. 

Fourth, in some of the case studies, we have seen that trust in a control system or a management technology has developed over time. A recipient organization might thus both learn to use the technology and find it beneficial, for example to gain legitimacy and trustworthiness from the donor.

External experts and expertise Experts and expert knowledge play a crucial part in many aid relations and to demonstrate expertise is a means for the recipient organization to demonstrate its ability. 

First, we have found that recipients and donors have different perceptions in regard to the value of third parties. While hiring of third parties may be considered necessary and trust enhancing by the donor, the recipients of aid may consider these third party involvements as signs of distrust. 

Second, we have seen indications that since external experts are carriers of historical data this may give them influence over the agenda. This means that, with expert involvement, the agenda of the “proper organization” might have been driven tighter than donors perhaps otherwise would have called for. 

Third, we have found that recipients appreciate analyses from experts that are knowledgeable about the recipients’ local context and domain specificities. However, a perception among several of the recipients studied is that such more specialized experts are being outnumbered by more general management experts.

Selected partners (“VIP-partners”)Organizations that act in the donor role may attempt to reduce the risks and uncertainties involved in assessing recipients by selecting and shaping some so called “VIP partners” into having certain (often similar) qualities, structures, processes etc. An acquired VIP- status often implies less control from the donor. 

The rationale for creating VIP partners may be integrity on the part of the donor – treating all potential recipients equally. Another interpretation is the donor’s wish to draw on the market mechanism of competition and take on the role of the independent and distant buyer that is not embedded in any problematically close relationships with the recipient representatives. A third interpretation could be that this is done due to the large number of actors in the development aid field, the disbursement pressure, and that VIP-partners are considered able to channel aid funds quicker and more effectively. A fourth is that this is done with the rationale or the felt need to transfer risks to selected trusted intermediary partners. 

First, we have found that the requirements for a VIP-status tend to benefit large and already financially strong organisations. Smaller organizations that do not have resources to invest in this process tend to fall out. 

Second, despite ambitions to treat organizations equally, we have found that the VIP selection process looks a bit different depending on the actor group. For example, while “VIPs” among public agencies are mainly selected by the MFA, and where a VIP status signifies to receive aid funds directly in their budget, civil society organizations are to compete to become so called Strategic Partner Organisation’s. 

Third, we find that a potential downside of the VIP partner status is that it may contribute further to isomorphism (taking on similar form) on the part of recipient organizations. This contradicts with the ambitions that different institutional specificities should be supported and maintained. 

The institutional contextThe diversity amongst the four actor groups studied (the agency, the company, the association and the university) is commonly described as a key to successful aid. However, our overarching finding on this theme is an underlying conflict in the field concerning the degree to which this diversity should be respected, and how. 

First, despite general control systems, management technologies, structures and processes spreading across the wider aid field, different money norms (still) apply to recipients of different legal forms. The different money norms are based on different aims for the actor groups. For instance, the norm for civil society organisations is that aid money should leave the Swedish organization and to the extent possible be handed over to the final recipients. For support through Swedish agencies the money norm is different. Money should to a large extent stay in Sweden as it is used for exporting Swedish competence or domain specific knowledge to developing countries.

Second, there exist differences inbetween the actor groups’ in terms of their dependency on the donor. Civil society organizations are for example often more dependent on aid funds than private companies. This has implications for trust patterns. Dependency may call for trust due to the increased uncertainty. But dependency may also be misinterpreted as trust by the counterparty. Highly dependent recipients may distrust donors and still keep up the relation as best they can, for fear of going “out of business”.

Thematic and domain specific knowledge Underlying the official organization of the aid field are assumptions that that specific recipient domains (such as those of universities, agencies, unions and car companies) should be respected and protected for their different kinds of thematic or domain specific knowledge and the value these bring to aid in general. However, on the contrary from what this assumption suggests, we have found that organizations acting in the donor role tend not to appreciate and trust in domain specific expertise, at least not to the same degree as they trust in general management expertise. 

ResultsResults, and how aid funds contribute to long term outcomes and impact, are frequently talked about as the primary factor that determines and steers actions. 

First, we have found that outcome information, which tends to be more complex, may be toned down or even ignored in processes of trustworthiness assessment. Complex results information may confuse rather than qualify and hence will not result in a higher trust assessment from a donor.

Second, in line with neoinstitional theory, results technologies are often used as “approximations” for actual outcomes and effects. Having the technology in place is then interpreted as a result in itself and simply having the technology in place may then grant the organization legitimacy as well as a higher trustworthiness assessment.

Third, there are difference in “results cultures” between the institutional contexts that may give rise to misunderstandings and a lower level of trust in the relation (for example, a meeting may not be considered a result in a corporate context, but may well be seen as a prominent result in a civil society context). 

Interpersonal relations Interpersonal relations often function as sources of trust in aid practice, however, they are officially seen as insufficient and not looked upon as “prominent” enough. 

First, we have found a tendency to officially “hide” or downplay interpersonal relations as sources of trust despite the fact that in parallel with the interorganizational relationships, there are typically several interpersonal relationships between key employees at the donor and recipient organization. 

Second, we have seen that donors seldom mention interpersonal relations and key individuals as sources of trust. The reason for this could be a fear of individual sources contributing to corruption or nepotism. 

Third, it seems that the closer a donor gets is to the final recipient, the more value is placed in key individuals and interpersonal relationships as prominent sources of trust. 

Fourth, long lasting personal relations may be more likely to create conditions for continued trust-building and trust maintenance.

When comparing how organizations in the donor and recipient roles assess trust, we find that the trust patterns are different for the two main roles (that all of our studied case organizations alternate between). Whilst donors willingly transfer trust from control systems and management technologies, external experts (in general management) and the VIP status, these are also seen as sources of trust by the recipients, but not to the same degree. 

In contrast, whilst recipients expect their trustworthiness to be largely based on their institutional context and domain specific knowledge and experience and more complex results, donors do not see these as prominent (enough) sources of trust. Both parties find interpersonal relations to be an insufficient source of trust that needs to be complemented with other sources.

General conclusions The social roles of donor or recipient contribute to define perceptions of control or trust. We argue that it is not the case that a certain control technology per se always increases or decreases perceptions of trust in the relation, but that its perception depends on from who’s perspective and what role one looks. In our studied cases, we have found that organizations, in their role as recipient, often perceive that they need less control technologies and oversight, while when they act in the role of a donor, they wish to add on more control measures and oversight. This means that control measures and oversight tend to increase in the aid chains, from the donor on the top of the aid chain to the final recipients. Control may then give rise to even more control. 

However, since the organizations, in their different roles, experience control differently, increasing oversight, control technologies and measurements do not always lead to a decrease in trust, as often suggested in popular debate. 

Depending on the role (donor or a recipient) but also the specific experience within the organization, the same kind and amount of control technologies may be perceived as welcome or unwelcome, necessary or unnecessary, trust enhancing or as trust deteriorating. While an organization in the recipient role may perceive it as hindering work, organizations in the donor role may perceive that the control technologies support work and role-fulfillment. Recipients who are more dependent on aid funds and who do not have resources to handle too many control technologies seem to find it more difficult to perceive control techonologies as trust enhancing and supporting. 

What contributes greatly to explaining how control technologies are perceived is whether they are introduced with or without explanation on the purpose they serve. Therefore, a self-reflexive dialogue and understanding of how the donor and recipient roles influence decision making is suggested to add valuable learning. 

Trust cannot be mandated; trust has to be earned. The idea of “Trust Based Management”, if applied and understood in narrow terms as a mandate coming from the top, is not feasible. Our cases show clearly that trust is something experienced at the individual level, and when the individual trust assessment goes against that made at an organizational or systems level, the individual will likely hang on to its own assessment (hence to the sources of trust he/she believes in). For example, whenever a donor takes a formal decision to trust a certatin recipient, we must expect and look out for possible deviation where individual representatives of the donor organization do not in fact perceive trust and hence take their chances at double agency – that is letting their own decisions and actions depart from a hierarchical decision or order.

We suggest that organizations in the aid field would benefit from acknowledging the actual impact that interpersonal relations (including more informal ones) have on trust assessments in the field. 

Watch out for conflicting ideals – diversity and conformity ideals may collide. We have found a potential conflict between the ideal of good results stemming from encouraging a diversity amongst actors (actors from different institutional domains, operating in domain specific ways) and the ideal of good results stemming from conformity (actors from different institutional domains, operating in a similar way, shaped by general management knowledge). We suggest that recognising and discussing the conflict that the diversity and conformity ideals may give rise to is important to get an understanding of all the different kinds of results that are being produced. As a core finding – trust in “proper organization” characteristics is found to act as an uncritical yet prominent approximation of future results. We suggest that putting more emphasis on domain-specific conditions and expertise is a fruitful path forward.

Den här studien syftar till att öka vår kunskap om hur bistånds­givare och biståndsmottagare hanterar den osäkra omvärld som det internationella biståndet verkar i. Vilken roll spelar tillit? Vem litar på vem eller vad? Vad kan förklara de tillitsmönster vi ser och vilka konsekvenser har de för organiseringen av bistånd?

New Public Management (NPM) och reformer relaterade till NPM har under senare tid kritiserats allt mer. Som ett svar på denna kritik tillsatte regeringen 2016 en ”Tillitsdelegation” som bidragit till att utveckla så kallad tillitsstyrning ämnad för offentlig sektor. Även om biståndssektorn inte varit föremål för Tillitsdelegationens arbete, är det tydligt att idéer om tillitsstyrning och alternativa styrformer röner ett stort intresse även inom biståndssektorn. Denna rapport rymmer empiriska exempel och teoretiska argument som kan bidra till att nyansera den aktuella diskussionen om tillit och tillitsstyrning av biståndet. 

Relationer inom biståndssektorn karaktäriseras av tre särskilda omständigheter: distans, ojämlikhet och komplexitet. Samtliga bidrar till upplevd osäkerhet. Tillit kan ses som ett substitut till den förvissning som många aktörer inom det internationella biståndet önskar sig. Det är därför inte förvånande att tillit länge har ansetts vara en framgångsfaktor för biståndsprojekt och en grundläggande förutsättning för goda biståndsrelationer och aktiviteter. Tittar vi närmare på praktiken upptäcker vi dock en paradox: samtidigt som distans, ojämlikhet och komplexitet ökar behovet av tillit, medför dessa förhållanden också utmaningar - inte minst när det gäller mellanmänsklig tillit. 

Rapporten visar att aktörer som är involverade i biståndsrelationer försöker lösa eller åtminstone hantera sin upplevda osäkerhet och utmaningar som relaterar till distans, ojämlikhet och komplexitet i relationerna genom att överföra tillit från olika ”tillitskällor”. I rapporten framhålls att en framträdande tillitskälla är formell organisering. Våra empiriska studier visar att det finns ett inflytelserikt ideal för hur en ”riktig organisation” ska se ut och bete sig. Detta ideal om formell organisering tar sig t ex uttryck i förväntningar om att olika typer av biståndsaktörer ska organisera sig på ett likartat sätt och använda likartade styrverktyg och kontrollstrukturer. 

Vår analys antyder också att när distansen, ojämlikheten och komplexiteten är större är möjligheterna till att uppnå förvissning mindre – och behovet av tillit följaktligen större. Men – och här märks paradoxen - när distansen, ojämlikheten och komplexiteten är stor är sannolikheten samtidigt större att aktörer förlitar sig på opersonliga tillitskällor, såsom styrteknologier, organisations­generella strukturer eller processer. 

Vilka generella tillitsmönster kan vi se och hur kan dessa förklaras? I rapporten diskuterar vi vilka tillitskällor som föredras av vem och hur dessa tillitskällor används för att föra över tillit till aktörer och deras projekt. Vi undersöker följande nyckelfrågor: 

1.       Vad är avgörande för om en givare litar, eller inte litar på en mottagare? 

2.       Vad är avgörande för om en mottagare litar, eller inte litar på en givare? 

I vårt empiriska underlag har vi intresserat oss särskilt för organisationers intermediära relationer i så kallade biståndskedjor (något som vi kommer fram till egentligen borde kallas biståndsnät). Vi menar att den klassiska föreställningen om intermediärer som ”bara” vidareförmedlar är något missvisande. Många organisationer som vidareförmedlar visar sig snarare spela dubbla roller i sina biståndsnät genom att de både är givare och mottagare av bistånd, både regelsättare och regelföljare, både granskare och granskade. En organisation kan således i ena stunden ha rollen som biståndsgivare och i nästa, rollen som en mottagare. Som mottagare tolkar organisationen vad den behöver göra för att få vidare finansiering. Som givare sätter den regler för nästa aktör i kedjan, fattar beslut om finansiering och följer upp hur det går. Såväl teori som empiri indikerar att dessa sociala roller och hur organisationerna växlar mellan dem, har betydelse för tillitsmönstren i biståndet. Vi behöver därför ägna dem ännu mer forskning och reflektion.

I vår forskningsdesign har vi utgått från Sidas egen kategorisering av aktörsgrupper som förmedlar svenskt bistånd: a) organisationer inom det civila samhället, b) näringslivet, c) svenska myndigheter, d) forskningssamarbete (se www.sida.se). I första ledet befinner sig dessa organisationer alltid i Sverige vilket gjort det lättare att jämföra (vi har hållit avsändarlandet konstant - Sverige, ett högtillitsland. Dessutom är de studerade organisationerna väletablerade). På detta vis har vi kunnat fokusera vår analys på andra tänkbara förklaringar till eventuella skillnader i upplevd tillit. De olika aktörsgrupperna representerar olika institutionella kontexter i samhället; offentlig sektor, marknad, och det civila samhället; alla med olika organisationsformer, ägare, syfte, intressenter och finansiärer. 

Vår empiriska ansats tar således sin utgångspunkt i de svenska organisationerna. De flesta av våra illustrativa exempel är också hämtade från organisationer i Sverige. Som ett vidare steg har vi emellertid studerat det vidare biståndsnätet och undersökt givar – mottagarrelationen även hos organisationer längre ut i biståndsnätet. Vårt empiriska underlag omfattar således en rad olika intermediära organisationer, från svenska utrikesdepartementet till slutmottagare i utvecklingsländer. De flesta agerar i såväl givarrollen som mottagarrollen men trots skillnader i härkomst, storlek etc har vi sett stora likheter i hur organisationerna agerar som givare respektive mottagare. 

Studien erbjuder ett rikt diskussionsunderlag med såväl teori som illustrativa exempel från en rad fallstudier (även pågående fallstudier) i de fyra aktörsgruppenar. Rapporten avser dock inte till att ge en heltäckande bild av tillitsmönster inom biståndssektorn (då studien är explorativ och vi dessutom avgränsat oss från det bilaterala och multilaterala biståndet). Att studien har en explorativ ansats innebär att den inte bygger på ett stort och representativt urval från varje aktörsgrupp, men att den ändå rymmer rikligt med illustrerande exempel som har ett värde i sig. Att generera lovande hypoteser, vilket är vår främsta ambition med denna rapport, kräver en annan forskningsdesign än den som passar vid hypotestestning. Det säger sig emellertid självt att utan explorativa studier av detta slag skulle finnas långt färre intressanta hypoteser att testa och utveckla. 

Empiriska slutsatser om tillitskällorI rapporten diskuterar vi sju olika tillitskällor som nämnts av intervjupersonerna i de fallstudier som vi genomfört: kontrollsystem och managementteknologier; externa experter och expertis; en exklusiv ”VIP-status” som en särskild utvald partner; den institutionella kontexten; tematisk/domänspecifik kunskap; resultat och interpersonella relationer. Våra huvudsakliga slutsatser om dessa tillitskällor är: 

Kontrollsystem och managementteknologier Vi har funnit att biståndsgivare gärna använder sig av kontrollsystem och managementteknologier som the Logical Framework som en källa till tillit för att givaren ska kunna lita på mottagare och deras projektetresultat. 

För det första har vi sett att det för biståndsmottagare upplevs svårt att vara utan en sådan managementteknologi, eftersom det upplevs kunna påverka mottagarens tillitsvärdighet negativt. Att ha och använda sig av en managementteknologi som the Logical Framework eller andra kontrollteknologier verkar således bidra till att mottagaren uppfattas som en rationell beslutsfattare, vilket är ett av kännetecknen på att vara en ”riktig” formell organisation (se inledningen). 

För det andra har vi noterat att det i flera fall funnits en motsägelse mellan ett formellt beslut som en organisation fattar om att lita på (eller att inte lita på) en annan organisation och den informella bedömningen av tillitsvärdigheteten som görs av en individuell organisationsrepresentant (t ex en enskild handläggare). 

För det tredje, har vi sett att givare och mottagare kan ha olika uppfattningar om värdet av särskilda managementteknologier. Trots att det finns en trend mot mer förenkling och mindre kontroll i förvaltningspolitiken, så har detta visat sig vara svårt att omsätta i praktiken. Vår tentativa förklaring till det är att organisationerna agerar i enlighet med sociala förväntningar som hänger samman med de två sociala rollerna givare respektive mottagare av biståndsmedel. I sin roll som mottagare kan organisationen ofta kritisera kontrollverktyg medan samma organisation, i sin roll som givare, istället kan uppfatta samma kontrollverktyg som fullt rimligt, nödvändigt och till och med förväntat. Vi menar att detta hjälper till att förklara spridningen av denna typ av teknologier genom biståndsnätet.

För det fjärde har vi i några av fall sett att tillit till ett kontrollsystem eller en management­teknologi har utvecklas över tid. En mottagare kan således lära sig att använda ett system och uppleva nyttan med det, inte minst dess roll i att ge mottagaren legitimitet och högre tillitsvärdighet i givarens ögon. 

Externa experter och expertis Experter och expertkunskap är en viktig komponent i många biståndsrelationer. Att inneha expertis inom ett särskilt område är ett sätt för en mottagare att visa sig duglig. Frågan är bara vilken typ av kunskap som ”räknas” och som ger ”tillitspoäng”?

För det första, har vi sett att mottagare och givare kan ha olika uppfattningar om värdet av externa experter. Medan givare kan se det som nödvändigt och tillitshöjande att anlita en tredje part, (t ex en konsult) kan mottagarna se dessa tredje parter som ett tecken på misstro. 

För det andra, har vi sett att i och med att externa experter ofta bär på historisk information om organisationen och dess relationer och projekt, kan de få ett stort inflytande över verksamheten. Vi har till exempel sett fall då experter drivit agendan om ”riktiga” organisationer hårdare än vad givaren kanske annars skulle ha gjort. 

För det tredje har vi sett att organisationer i sin roll som mottagare ofta uppskattar analyser av experter som behärskar deras kontext och deras domänspecifika kunskaps­områden. Men, flera av mottagarna vi studerat har varit bekymrade då de upplever att sådana lokala och domänspecifika kompetenser kommit att ersattas eller åtminstone värderas lägre än generell managementexpertis. Vi vill dock betona att detta är upplevelser som inte behöver ha saklig grund. Givare talar oftare om behovet av att kombinera olika typer av kunskaper och kompetenser. Den empiriska frågan är dock om någon typ ändå är överordnad och ger fler ”tillitspoäng”?

Särskilt utvalda partners (”VIP-partner”)Givare tenderar att minska riskerna och osäkerheten i sina relationer genom att välja ut och ”forma” partners som – då de uppfyllt vissa formella kriterier – vinner en högre tillitsvärdighet i givarens ögon. Organisationer som uppnår denna ”VIP-status” uppnås av organisationer som lyckas tillägna sig och uppvisa samtliga av de rationella strukturer, processer etc. som givare önskar se hos en mottagare. Motiven bakom urvalsproducuren för utvalda VIP-partners kan vara integritet hos givaren som gärna vill behandla samtliga aktörer lika. En annan förklaring kan vara att givaren vill att marknadsmekanismer ska råda, där givaren är som en avlägsen köpare som inte inte ingår i några närmare, eventuellt problematiska, kontakter med mottagare. En tredje förklaring kan vara att detta görs av effektivitetskäl, och pga utbetalningstrycket inom biståndet, d v s att man vill kanalisera stora mängder biståndsmedel snabbare och mer effektivt. En fjärde förklaring kan vara att det finns ett upplevt behov av att flytta över risker i biståndet, till särskilt betrodda, och i konkurrens utvalda partners. 

För det första, har vi sett tecken på att de höga kraven för att uppnå VIP-status verkar gynna stora och finansiellt starka organisationer. Detta innebär i så fall omvänt att mindre organisationer som inte har samma resurser att använda i processen riskeras att slås ut. 

För det andra, har vi sett att urvalet av VIP-partner ser olika ut för de fyra studerade aktörsgrupperna. Exempelvis är det UD som direkt väljer ut myndigheter som kan få biståndsmedel genom statsbudgeten medan aktörer inom civilsamhället behöver konkurrera om att få bli så kallade strategiska partner organisationer (SPO). 

För det tredje har vi sett indikationer på att skapandet av VIP-partner för olika organisationstyper bidrar till likriktning mellan dem. Med hänsyn till ambitionen om att bevara och främja särarter inom biståndet är detta en möjlig nackdel. Likriktningen skapas dels genom själva kriterierna för urvalet, dels genom att de som blir utvalda sedan fungerar som förebilder för övriga och därmed utgör en norm för önskade strukturer, beslut m.m.

Den institutionella kontexten Det talas ofta om att en nyckel till ett framgångsrikt bistånd är samverkan mellan olika typer av aktörer. Genom våra studier av de fyra aktörsgrupperna (myndigheter, näringsliv, civila samhället och universitet) ser vi dock en konflikt inom biståndsfältet med avseende på hur långtgående denna mångfald respekteras och hur. 

För det första, trots att vi ser en likriktning mellan aktörerna, genom starka förväntningar om att använda samma typer av kontroll­system, managementteknologier, strukturer och processer, ser vi att det finns olika syn på hur olika aktörer ska eller bör hantera biståndsmedel. Skillnaderna tycks ha sin grund i de olika målen för aktörsgrupperna. Medan svenska civilsamhällsorganisationer ses som vidareförmedlare av biståndsmedel, där medlen i största mån ska hamna hos mottagaren, är målet inom myndighetssamarbetet export av svensk expertkompetens, vilket innebär att medlen ofta stannar hos den svenska myndigheten. 

För det andra finns det skillnader mellan aktörsgrupperna när det gäller graden av beroende i relationen till givare. Civilsamhällets aktörer är till exempel ofta mer beroende av biståndsmedel än näringslivets aktörer. Detta kan få implikationer för tilliten. Beroende tenderar att öka osäkerheten, vilket i sin tur ökar behovet av tillit. Men vi har också sett att beroendet i sig ibland kan missförstås som tillit. Mottagare som i hög grad är beroende av biståndsmedel kan, trots att de eventuellt misstror givaren, visa upp en ”glättig fasad” av rädsla att förlora biståndsmedlen.

Tematisk/domänspecifik kunskap Inom biståndet och dess organisering finns ett antagande om att den tematiska kunskapen som innehas av olika mottagardomäner (som universitet, myndigheter, föreningar eller företag), ska respekteras och skyddas för sitt unika bidrag till biståndet. Men, i motsats till detta antagande, har vi sett indikationer på att givare inte uppskattar eller litar på den domänspecifika kunskapen, åtminstone inte i samma utsträckning som de litar på generell managagement­kunskap. 

Resultat Det talas ofta om att resultat och hur biståndsmedel bidrar till långsiktiga effekter, är det som styr vad biståndsmedel ska allokeras till och vilka aktiviteter som ska genomföras. 

Vi har dock, för det första, sett exempel på att information om effekter, särskilt de mer komplexa, tonas ner eller till och med ignoreras i bedömningen av tillitsvärdighet. Komplex resultatinformation verkar i dessa fall förvirra snarare än berättiga till en högre legitimitet och tillitsvärdighet. 

För det andra, i linje med nyinstitutionell teori har vi sett att verktyg som används för att mäta resultat används som en ”proxy” (approximation) eller indikation på verkliga resultat och effekter som man antar kommer att falla ut längre fram. Detta innebär att själva uppvisandet och användandet av resultatverktyget räknas som ett resultat i sig och kan bidra till att ge organisationen en högre tillitsvärdighet. 

För det tredje, har vi sett en skillnad i ”resultatkulturer” mellan de olika institutionella kontexterna vilket kan ge upphov till missförstånd mellan givare och mottagare. Ett exempel på detta är att medan aktörer i näringslivet inte ser ett enskilt möte som ett resultat i sig kan ett möte mycket väl ses som ett resultat i sig av aktörer inom civilsamhället. 

Interpersonella relationer I biståndspraktiken fungerar interpersonella relationer ofta som en bidragande tillitskälla, men vi har sett att dessa inte alltid värderas så högt som många kanske antar. 

För det första, har vi sett att det finns en tendens hos biståndsaktörer att ”gömma” eller tona ner värdet av interpersonella relationer, trots att dessa ofta hjälper till att lösa konflikter och är en nyckel i de interorganisatoriska relationerna. 

För det andra har vi sett att givare sällan nämner interpersonella relationer och nyckelindivider som tillitskällor. Detta kan bero på en rädsla för att anses bidra till korruption eller nepotism. 

För det tredje verkar det som att närheten till slutmottagaren har betydelse. Ju närmare relation en givare är sin slutmottagare, desto större betydelse tillmäts de interpersonella relationerna. 

För det fjärde verkar långvariga relationer mellan individer stödja kontinuitet i tilliten mellan två organisationer. 

I vår jämförelse av hur givare och mottagare bedömer tillit ser vi två olika tillitsmönster för de sociala rollerna givare och mottagare som samtliga organisationer i våra fallstudier pendlar emellan. Medan organisationer i givarrollen gärna överför tillit från kontrollsystem och managamentteknologier, externa experter (särskilt med managementkompetens) och utvalda parterorganisationer med särskild VIP-status, ses dessa i mindre grad som viktiga tillitskällor av organisationer i mottagarrollen. 

I mottagarrollen förväntar sig organisationer vanligen att deras tillitsvärdighet ska bedömas efter institutionell hemvist och deras tematisk/domänspecifika kompetens samt förståelse av deras komplexa resultat. Men dessa tillitskällor ses generellt som mindre viktiga av organisationer i givarrollen. 

Både givare och mottagare är överens om att interpersonella relationer är en otillräcklig tillitskälla som behöver kompletteras med andra källor. 

HuvudslutsatserDe två sociala rollerna, givare och mottagare, är avgörande för uppfattningar om styrning som kontroll eller tillit. Vi menar att det inte går att säga att en viss managementteknologi alltid ökar eller minskar tilliten, utan att detta avgörs av vems perspektiv man ser det ifrån. Vi har sett att organisationer i mottagarrollen ofta anser att det behövs färre kontrollverktyg och mindre tillsyn medan de, när de agerar som givare, gärna vill lägga till fler kontrollverktyg och mer tillsyn. Detta innebär att kontroll och tillsyn tycks öka i biståndskedjorna, från avsändargivaren i Sverige till slutmottagaren i utvecklingsländerna. Kontroll tycks då leda till ännu mer kontroll. 

Men, eftersom organisationerna i sina olika roller upplever kontrollen olika, har vi också sett att ökad tillsyn, kontroll och mätning inte alltid leder till mindre tillit, som ofta föreslagits i den populära debatten. Beroende på rollen (givare eller mottagare) men även på den specifika upplevelsen av tillit hos organisationens företrädare, kan samma typ och samma mängd av kontroll eller mätning uppfattas som välkommen eller ovälkommen, nödvändig eller onödig, tillitsskapande eller tillitsminskande. 

Medan organisationer i mottagarrollen ofta uppfattar att kontrollen hindrar deras arbete, ser organisationer i givarrollen ofta dessa kontroller som stödjande och ett fullföljande av ansvaret som ligger i rollen. Mottagare som är mer beroende av biståndsmedel, och som inte har resurser att hantera alltför många kontrollverktyg, tycks ha svårare att se kontrollverktygen som tillitsskapande och stödjande. 

Avgörande för hur managementteknologier uppfattas är om de introduceras med eller utan förklaring och syfte. En dialog där både givare och mottagare reflekterar över sin respektive roll föreslås i syfte att öka lärandet. 

Tillit kan inte beordras; tillit måste förtjänas. Om idén om tillitsstyrning förstås ordagrant, som ett påbud uppifrån om tillit, kommer det inte att fungera. Våra fallstudier visar att tillit är något som upplevs starkt på individnivå. När individens tillitsbedömning går emot organisationens beslut har vi sett att individen ändå gärna försöker tillämpa sin egen bedömning, och därav fortsätter att sätta sin tillit till de tillitskällor som hen själv tror på. Detta betyder att, när en givare till exempel fattar ett formellt beslut att lita på en mottagare, kommer det troligtvis att finnas nyckelindivider hos givaren som ändå inte känner tillit. Dessa individer kan komma att forma agerandet gentemot mottagaren och ibland gå på tvärs mot organisationens formella beslut (s k double agency). 

Vi hävdar att biståndsorganisationer skulle gynnas av att erkänna och värdera betydelsen av interpersonella relationer (även informella sådana) för tillitsbedömningar inom biståndsfältet. 

Mångfalds- och likriktningsideal kan komma i konflikt med varandra. Vi har sett att det finns en potentiell konflikt mellan idealet som säger att vi behöver en mångfald av aktörer för att uppnå goda biståndsresultat och idealet som säger att aktörerna behöver likriktas genom att exempelvis ha liknande system som möjliggör jämförelser. Vi hävdar att biståndsorganisationer skulle gynnas av att erkänna och diskutera konflikter mellan dessa två ideal. Detta är viktigt för vår förståelse av de olika typer av resultat som faktiskt produceras inom biståndet. 

Vår övergripande slutsats är att den överordnande starka tilliten till ”riktiga” organisationer i många fall alltför okritiskt används som indikator (proxy) för framtida resultat. En ökad tonvikt vid domänspecifika villkor och kunskaper tror vi är en fruktbar väg framåt.