Låt barnen åka hiss med Gittans älgbrorsor, träffa spöket Labans pappa eller se världen ur Nils Karlsson Pysslings perspektiv. Att leka en bok utvecklar språket, främjar fantasin och stärker samarbetsförmågan. 

Den här rapporten belyser dans i kulturskola och bygger på en enkätundersökning med 112 deltagande danslärare och danspedagoger som arbetar i kulturskola. De har anonymt svarat på en webbaserad enkät med 55 frågor om yrkesroll, mål med den egna undervisningen, samarbeten, behov och tankar om fortbildning. De har också reflekterat över dansens betydelse för deltagarna.

Det som kännetecknar danspedagogernas arbete är ambition, medvetenhet och eftertanke. Dansundervisningen sker i en anda av demokratisk fostran där eleverna får möjlighet att delta i processer och viktiga sammanhang som präglas av samarbete, inkludering, lyhördhet, samhörighet och tillit. Danspedagogerna vill erbjuda en skapande, trygg verksamhet, där dansen som konstform utforskas, upplevs och kan bidra till självkänsla, kroppskännedom och samhörighet. De lyfter fram vikten av den kroppsliga upplevelsen, möjligheten till att få vara i sin egen kropp och uttrycka sig genom den. Flera av respondenterna uttrycker också en vilja att föra vidare dansglädje och olika kunskapsperspektiv om dans, exempelvis dansen som konstform, dansgenres historia och kulturella kontexter. De allra flesta danspedagoger i studien arbetar medvetet utifrån deltagarnas inflytande och delaktighet. Det innebär bland annat att elevernas åsikter och tankar samt eget skapande tas om hand och beaktas i dansundervisningen. Många danspedagoger arbetar också utifrån inkludering och kritiska perspektiv så som jämställdhet, genus, normkritik och antirasism.

Studien har haft som syfte att belysa och i viss mån kartlägga dansundervisning och danspedagogers arbete i kulturskola. Resultatet är inte att beteckna som heltäckande utan vill snarare ge en bild av pedagogers tankar om detta näst största ämne i svensk kulturskola. Vi hoppas att studien ska fungera som ett gott underlag för både forskningsfält och praktik. Den lyfter fram den kunskap och erfarenhet som danslärare och danspedagoger besitter och använder sig av för att sprida det som de själva uttrycker som dansglädje och dans för alla!

Artikeln undersöker hur artificiell intelligens (AI), särskilt generativ AI (GenAI), påverkar dramapedagogikens hantverkskunnande och utveckling. Tidigare forskning visar att AI introducerar nya verktyg för planering, idéutveckling och bedömning inom dramaundervisning, men saknar förmågan att fullt ut hantera dramats fysiska och känslomässiga dimensioner. Genom att tillämpa en modell för dramapedagogers hantverkskunnande diskuterar studien hur AI kan fungera kompletterande men också utmana yrkets traditionella praktiker. Litteraturöversikten omfattar artiklar om AI och drama samt AI inom utbildning och scenkonst. Resultatet visar att AI kan vara användbart i drama, men att ett kritiskt förhållningssätt behövs för att värna dramaämnets kroppsliga, estetiska och relationellt unika uttryck. Ytterligare resultat indikerar att dramapedagogisk kompetens kan bli betydelsefull i utveckling och lärande inom AI-fältet. Artikeln föreslår att digitala och AI-baserade verktyg bör integreras i dramapedagogutbildningen för att möta framtida pedagogiska och konstnärliga behov samt förbereda dramapedagoger för ett samhälle där AI spelar en allt större roll.

Psykossjukdom, speciellt schizofreni, brukar definieras som en av de svåraste psykiatriska sjukdomarna. Vid psykossjukdom tolkas verkligheten annorlunda och man kan få hallucinationer, till exempel i form av röster samt kognitiva och exekutiva svårigheter. Många drar sig undan och tar inte för sig. Mycket fördomar och stigma är förknippade med schizofreni och självstigma hos den drabbade är därför vanligt.  

Medskapande drama och teater kan bidra till den existentiella hälsan hos patienter med nydebuterad psykossjukdom. Genom konstformen får deltagarna möjlighet att uttrycka sig själva: De blir sedda och bekräftade. Dessutom deltar alla – vårdtagare och vårdgivare, inklusive chefer – på lika villkor, vilket skapar egenmakt och reducerar olika typer av stigma.

Studien Drama och teater – kollektivt skapande för existentiell hälsa i psykosvården undersöker om och hur en kulturintervention med drama/ teater som frivillig verksamhet för personer med nydebuterad psykossjukdom kan resultera i minskat självstigma och ökad självkänsla. Studien genomfördes under 16 månader i tre grupper vid två mottagningar. Studien är unik då den inkluderar multipla perspektiv på drama/teaterverksamheten, eftersom inte bara vårdtagare deltagit i grupperna utan även vårdgivare och enhetschefer. Fokus i rapporten är vårdtagares och vårdgivares erfarenhet av att delta i interventionen och vilka komponenter i drama/teatermetoderna som fungerar positivt i arbetet med självstigma. Drama/teater i psykosvården kan förstås som en aspekt av existentiell hälsa kopplat till meningsfullhet (jfr. Sigurdsson, 2015). Deltagande observation och intervjuer med vårdtagare, vårdgivare och enhetschefer ligger till grund för resultatet som analyserats med hjälp av lek- och drama/teaterteori och perspektiv på kreativt ledarskap baserat på Jons och Buber.

Resultaten visar att drama/teater skapade utrymme för en positiv utveckling där existentiella dimensioner som tydligare självbild och ökad självkänsla noterades i linje med tidigare forskning. Denna studie klargör ytterligare att deltagarnas framåtblick som förknippas med självkänsla, den utvecklade vanan att improvisera, föreställa sig saker och se alternativa handlingsvägar. Att se och bli sedd i ett skapande sammanhang där ledarskapet präglas av ett lyftande och hörsammande arbetssätt hade avgörande betydelse. Verksamhetens metoder kännetecknades av lekfulla kollektiva skapandeprocesser baserade på spontanitet och fysiska gestaltande inslag. Alla deltagare kände sig behövda och tillsammans klarade de av något som tidigare uppfattats som utmanande. De fysiska inslagen gav deltagarna tillgång till fler av de egna kroppsliga resurserna och kropparna blev kroppar med rätt att ta plats. Rolltagande och fiktion möjliggjorde för prövande av olika sätt att vara och agera. När stolthet förkroppsligades i drama/teaterarbetet, minskade fokus på begreppet självstigma och deltagare gav uttryck för tydligare självbild och ökad självkänsla. Det sammantagna resultatet är viktigt då vårdtagare med psykossjukdom ofta upplever skam och självstigma, vilket kan leda till isolering, ensamhet och risk för suicid. Vårdpersonal som deltog i grupperna bekräftade också att de utvalda drama/teatermetoderna och det specifika ledarskapet spelade stor roll i relation till vårdtagarnas minskade självstigma och ökade självkänsla. Det gemensamma deltagandet i drama/teatergruppen stärkte dessutom relationen och samarbetet, den terapeutiska alliansen, mellan vårdgivare och vårdtagare. Vårdgivare upplevde också att drama/teaterarbetet bidrog till deras egen utveckling och trivsel. Enhetschefer har också deltagit i drama/teatergruppernas arbete vid några tillfällen för att själva skapa sig en uppfattning och för att kunna förklara det positiva resultatet och vad interventionerna innebär. Enhetscheferna lyfte även de värdet av insatsen, både för deltagande vårdtagare men även den kompetensutvecklande och stimulerande aspekten i arbetsmiljön för personalen.

The present study, Drama and Theatre – Collective Creation for Existential Health in Treatment of Psychosis, examines whether and how a cultural intervention with drama and theatre as a voluntary activity for patients with newly debuted psychosis disorder, results in reduced self-stigma and increased self-esteem. The study was conducted during sixteen months, in three different groups at two clinics. The study is unique because it incorporates multiple perspectives on the drama intervention, since not only caretakers, but also caregivers and managers have taken part in the group activities. The study focuses on the experiences of caretakers and caregivers taking part in the intervention, and on identifying the different components in the drama and theatre methods which positively promotes the work on self-stigma. Drama and theatre in treatment of psychosis can be understood as an aspect of existential health, connected to meaningfulness (Sigurdson, 2015). Participant observation and interviews with caretakers, caregivers and managers, constitute the basis for the results, analyzed through the methodological framework of play/drama theory and perspectives of creative leadership based on Jons and Buber.

The results show that drama and theatre enabled a positive development where existential dimensions, such as a clearer self-image and a heightened self-esteem, in line with previous research. The participants’ growing capacity of looking ahead with a sense of self-worth was developed through the stimulated habit of improvisation, imagination and identification of alternative paths of action. To see and to be seen in a creative context in which the leadership is founded on an approach of uplifting and paying heed, was of fundamental importance. The methods in the intervention were characterized by playful co-creating processes based on spontaneity and physical enactment. All participants felt needed and together they succeeded in achieving something previously perceived as challenging. The physical elements gave the participants further access to their bodily resources and the bodies became bodies with the right to take up space. Roletaking and fiction enabled explorations of different ways to be or act. When a sense of pride was embodied during the drama interventions, focus on the concept of self-stigma was reduced and participants expressed a clearer self-image and a higher self-­esteem. The cumulative result is of importance, since caretakers with psychosis often experience shame and self-stigma, which can lead to isolation, loneliness and a suicide risk. The caregivers who took part in the interventions also confirmed that the chosen drama and theatre methods and the specific creative leadership played a great role in relation to the reduced self-stigma in the caretakers and their increased self-esteem. The co-participation in the drama intervention also enforced the relationship and the cooperation, the so-called, therapeutic alliance, between the caregiver and the caretaker. The caregivers also experienced that the drama or theatre interventions contributed to their own development and enjoyment. Even the managers participated in the drama intervention occasionally, so that they could make their own opinion about the intervention and be able to explain its positive outcomes. The managers also underlined the value of the intervention, both for the par-taking caretakers, but also as a stimulating and skill developing aspect for the caregivers’ work environment.

När barn bjuds in i eget skapande och gestaltar tematiken i en berättelse, öppnas nya möjligheter för att levandegöra läsningen och reflektera intryck, tankar och känslor. Barnet blir en aktiv, kreativ deltagare som på ett lustfyllt sätt får möjlighet att gå in i och utforska nya världar, påverka dessa, vända och vrida på saker och ting och i det upptäcka nya perspektiv.

I Lek en bok ges en mängd idéer och konkreta modeller för hur drama och gemensam läsning kan kombineras för språkutveckling och estetiskt engagemang, med utgångspunkt i läroplaner och aktuell forskning. Författarna beskriver läsfrämjande genom lek och skapande, äventyr i och utanför roll samt engagerande möten mellan barn och vuxna som utforskar teman tillsammans. Särskilt fokus läggs på metoden processdrama och hur dramaturgin i en bilderbok eller kapitelbok kan anpassas till ett semistrukturerat förlopp.

Boken kan med fördel användas i förskollärar- och lärarutbildning samt av verksamma pedagoger, bibliotekarier och andra aktörer inom skola, omsorg och barnkultur.

Values clarification, värderingsövningar, is a participant-activating method including various techniques to reflect important but difficult questions of values and ethics. Although values clarification is a widespread, well-known and appreciated method in schools, municipalities, governmental authorities, NGOS etc., criticism and problematization have also arisen in recent years (Löf, 2011; Zettervist & Kvist Lindholm, 2012; Mattsson, 2019). Among other things, criticism has to do with risk-taking in the peer group when students express their opinion on a question (Andersson, 2019). 

Working with teacher education we have in recent years felt there is something that squeaks in the use of values clarification. We notice that the conversation climate has become more sensitive and sometimes a mined ground. Informal collegial reflections concluded that it seems that one of the very basic premises of values clarification, a democratic society, is no longer taken for granted as a common platform by the students. It might also be that many educators, including ourselves, have been careful to create a safe space with the participants but perhaps not understanding the extent of the threats, which make participation in values clarification risky for the students in several ways (Callan, 2016). 

This paper presents a knowledge overview on Nordic research that gather the method's advantages and disadvantages. This might be of certain interest for drama practitioners since values clarification has become an important tool within our profession. The paper is part of a research project that explore and develops values clarification and in doing so expose ethical and didactic dilemmas.

Samverkan mellan kultur och skola har i flertalet rapporter och forskningsprojekt beskrivits som olika världar som möts (Hald, 2015, Creative Partnerships, 2011, Lund, 2008, Hall, Thomson & Russell, 2007, Bamford, 2006 m.fl.) Olikheterna kan å ena sidan leda till frustration som riskerar att välta ett projekt eller att en kulturupplevelse faller platt. Å andra sidan kan olikheter leda till nyfikenhet och ligga till grund för både lärande och skapande. Skolor uppskattar externa kulturaktörer och ser dem som komplement till den egna verksamheten (Lindqvist & Blomgren, 2016). Olikheterna behöver alltså inte utgöra ett problem i sig. Med acceptans för andra sätt att närma sig ett område och med kunskap om vad som utgör skillnaderna kan flertalet missförstånd undvikas. Att kultur och skola upplevs som olika världar är inte heller något konstigt när en betänker att det på många sätt är helt skilda verksamheter, med sina egna syften och arbetssätt. Den obligatoriska skolan bygger till stora delar på en teoretisk kunskapstradition medan konsten bygger på praktiska kunskapstraditioner (Carlgren, 2015, Cedervall, 2020).

Flertalet professionella kulturaktörer i Sverige idag som vill samverka med skolan är väl medvetna om dessa olikheter. De har lärt sig om skolans mål, verksamhet och behov och varit måna om att kommunicera och planera tillsammans med lärare och skolledare. Projektledare och koordinatorer i Vänd oss inte ryggen är exempel på dessa väl medvetna aktörer som vill hitta en samverkan som fungerar på skolans villkor. De har på flertalet sätt genom hela projektet varit lyhörda för skolans, lärarnas och elevernas villkor för att hitta framkomliga vägar i utprövandet av en metod som innefattar skapande och estetiska verktyg.  Förhoppningen med en lärande utvärdering är att stödja dessa redan erfarna och skickliga kulturaktörer att ta ytterligare steg med ökad förståelse för lärares behov.

Denna rapport från utvärderingen av utvecklingsprojektet ur lärarnas perspektiv är en del av ett större material som innefattar den modell som projektet utmynnade i, samt den digitala plattformen för spridning. Estetiska lärprocesser är en viktig del av skolans uppdrag. Projektet Vänd oss inte ryggen har visat på flertalet intressanta verktyg och arbetssätt för att ge elever möjlighet att uppleva och skapa, vilket kan bidra till att uppnå de mål som läroplanen föreskriver. På så sätt är en ytterligare förhoppning att lärare, skolledare och annan skolpersonal ska finna beskrivningen av erfarenheterna i den här rapporten intressanta och få inspiration till att i större utsträckning arbeta med estetiska uttryck.