Det behövs en nationell strategi för att stärka språkforskningen i Sverige. Utan en sådan plan är risken att det svenska samhället förlorar språkkompetens och att universiteten går miste om något som är helt avgörande inom samtliga vetenskapsområden: kunskapen om språk. Det skriver tre forskare i svenska, grekiska och tyska.

En ny termin har börjat och studenter i alla åldrar studerar språk vid landets lärosäten. De är dock alltför få för att vi ska kunna säkra landets behov av språkligt kompetent arbetskraft och ofta försvåras deras studier på grund av bristfälliga förkunskaper. Engelskans starka ställning liksom mångas flerspråkighet visar på en stor potential, men incitament saknas i skolan för att lära sig flera språk, trots att både näringsliv, industri och offentlig sektor återkommande efterfrågar goda språkkunskaper hos de anställda.

Det har regelbundet skrivits debattartiklar om bristen på språkkunskaper i landet, och utredningar har gjorts under hela 2000-talet. Viljan att främja den flerspråkiga kompetensen hos Sveriges befolkning har dock varit svag oberoende av regering och trots att språklärare redan för 20 år sedan uppmärksammade det minskade intresset för moderna språk i skolan. Vi ser nu att trenden är fortsatt negativ. Tyska, det språk vi representerar, kan exempelvis inte längre erbjudas vid alla skolor, även om viljan finns: Det saknas helt enkelt behöriga lärare. För övriga främmande språk är situationen likartad. Läget är kritiskt!

Der abenteuerliche Simplicissimus Teutsch (Den äventyrlige Simplicissimus) av Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen (1621–1676) räknas som ett av den tyskspråkiga barocklitteraturens viktigaste prosaverk. Utgiven 1668–69 skildrar boken både övergripande och detaljrikt det 30-åriga krigets fasor i Europa utifrån den mångordiga och ofta otillförlitliga berättarens perspektiv. Skriven i pikareskens episodiska form utmanar texten många gånger såväl läsarens koncentration som tålamod genom ett ordflöde som vid första anblicken kan tyckas i det närmaste ”pladdrigt” men som vid närmare granskning tål att läsas om och om igen. Under den glättiga ytan finner läsaren ett bottenlöst och svart djup av våld, ondska, rädslor och svek. Genom att låta huvudpersonen, skälmen Simplicissimus, återberätta sitt liv oemotsagd och med en skenbart naiv blick för det som möter honom, kan Grimmelshausen utnyttja den pikareska romanens form- och stilknep för att distanserat och med skärpa skildra det krig han själv hade upplevt på nära håll. Detaljrikedomen gör att läsaren inte kan värja sig mot de gruvliga scener som målas upp av berättelsens huvudperson trots att denna gör sitt bästa för att lura sina läsare. Detta bidrag kommer att fokusera på några utvalda textpassager som inleder boken och som visar på detaljens betydelse för berättelsen, hur Grimmelshausen med hjälp av sin protagonist skapar en upp- och nervänd värld som just genom det berättartekniska greppet framstår som särskilt grymma. 

Contribution EWN: Festrede

The book: Im Spannungsfeld zwischen poetischem Verfahren und programmatischem Selbstverständnis entfalten sich die spezifischen Konstellationen von Werk und Wirken Ulrike Draesners. Für deren Schreiben, Erzählen und Dichten sind Strategien zu lokalisieren, die eine zeitentbundene, interkulturelle und auch geschlechtsspezifische Verhandlung exponieren und die einem bestimmten Verständnis von Gegenwartsauseinandersetzung entsprechen. Der motivische und inhaltliche Rekurs auf entsprechende Phänomene der Wahrnehmung und Weltbegegnung verhält sich dabei in spezifischer Weise zur jeweils praktizierten Schreibweise. Damit sind Verfahrensweisen auszumachen, die sich als ästhetische Realisierung eines Gegenwart geradezu aufnehmenden Literaturkonzepts deuten lassen. Die Beiträge des Bandes kartieren exemplarisch jenes literatur-, kultur- und medienwissenschaftlich zu untersuchende Feld und identifizieren zugleich eine darauf rekurrierende terminologisch abgrenzbare Poetik.

Publish or perish har under många år fungerat som ledord för en stor del av världens forskare. Samtidigt hörs inte minst bland humanister röster som lyfter fram behovet av mer tid för att tänka och reflektera, att skriva med eftertänksamhet och – föga förvånande – att det är viktigare att främja kvalitet än kvantitet. Till frågan om hur mycket och ofta forskare bör publicera har nu även lagts frågan om open access, om öppen tillgänglighet och om format och medium för publiceringar. Elisabeth Wåghäll Nivre, professor i tyska, särskilt tyskspråkig litteratur, vid Stockholms universitet, har under sin tid som dekan för humanistiska fakulteten och vicerektor för det humanvetenskapliga området, mött många frågor, en del tvivel och stor osäkerhet beträffande det som på svenska idag går under benämningen öppen vetenskap.

På plats i Herzog-August-Bibliothek i Wolfenbüttel. Jag skannar in texter till min forskning, men stannar upp och låter tankarna vandra iväg. Så mycket har förändrats, men har forskningens fält blivit lättare att navigera?

Das Interesse der Forschung an dem „Vater des deutschen Romans“, Georg Wickram (c 1505­­–c. 1562),  hat seit dem 19. Jahrhundert in einer Vielfalt von Kommentaren zu seiner Schreibkunst resultiert. Vielleicht ist es seine Einzigartigkeit als Autor von einer Riehe beliebter volkssprachiger Texte aus der ersten Hälfte des 16. Jahrhundert, die immer neue Deutungen seines Schaffens hervorgebracht hat. War die frühe Forschung hauptsächlich literatur- bzw. themen- und motivgeschichtlich orientiert, hat die neuere Forschung, vor allem der letzten zwanzig Jahre, oft literaturtheoretische Fragestellungen aufgegriffen und sowohl die Prosatexte als auch die Spiele und kürzere Texte von Wickram untersucht. Wickram kommentierte auch selbst, wie viele andere Autoren seiner Zeit, die Arbeit am Text. Er verwendete herkömmliche Themen und Stilmittel und fügte Neues hinzu, provozierte jedoch selten sein Publikum. Bedenkt man die vielen Selbstaussagen in der ich-Form, kann man von unterschiedlichen Schichten der Analysen und Interpretationen des Schreibens sprechen. Die heutige Forschung hat eine Fülle von Kommentaren und Kommentaren der Kommentare zu Wickrams Werk zu berücksichtigen. Dieser Beitrag wird versuchen, die verschiedenen Ebenen der Schreib- und Deutungsprozesse bloßzulegen und ein Fazit zu ziehen, um wenn möglich auf Leerstellen der Wickramforschung hinzuweisen.

Die Bedeutung der Stadt in der frühen Neuzeit und einer in wachsendem Ausmaß auf Lesen und Schreiben aufbauenden städtischen Kultur für die Entstehung volkssprachiger Literatur, nicht zuletzt des Prosaromans, ist in der Forschung in den letzten Jahrzehnten ausführlich diskutiert worden (bspw. Kleinschmidt 1982, Peters 1983, Garber 1998, Meier 2004). Die Stadt wird zum Ort des literarischen Austausches, der Erfahrungs- und Wissensvermittlung, sowohl der Gelehrten als auch des heranwachsenden Bürgertums. Die Stadt findet auch in vielen Prosatexten der Zeit Erwähnung, sei es in itinerarischen Darstellungen (im Faustbuch), als konkreter Wohnort und Ort der Handlung (Von guten und bösen Nachbarn) oder als Kontrast und Gegensatz zum ‚Hof‘ und ‚Höfischen‘ (Magelone). Ein deutliches Interesse an der Stadt – das Wissen über sie bzw. über das, was sich in ihr abspielt –  lässt sich in vielen Prosaromanen herauslesen. Die Stadt wird nicht nur enzyklopädisch erwähnt, um das Wissen des Autors zu dokumentieren, sondern sie ist zugleich Träger(in) von Erkenntnis und Erfahrung und bekommt somit eine doppelte Funktion in den Texten. Bisher ist die Funktion ‚der Stadt‘ im Kontext des enzyklopädischen  Erzählens oder der Wissensvermittlung im Prosaroman nicht systematisch erfasst worden. Ziel dieses Beitrages ist es deshalb, die textuelle, sprachlich-rhetorische Verarbeitung von ‚Stadt‘ in einigen Beispielstexten zu untersuchen, um die Funktion der Stadt als Bestandteil einer enzyklopädischen Narration herauszuarbeiten, die danach strebt dem Leser nicht nur Weltwissen, sondern auch Weltgewandtheit zu vermitteln.