With Sámi mythology and storytelling as dramaturgical anchors, Giron Sámi Teáhter uses the key aesthetic elements of yoik (Sámi song) and duodji (Sámi arts and crafts) to revitalize and promote Sámi language and culture. The troupe’s work nourishes pride in young Sámi audiences in their rich cultural heritage, which for centuries was suppressed by settler colonialism across Sápmi, the land of the Sámi people, which stretches across the Northern part of Norway, Sweden, and Finland all the way to the Kola Peninsula in Russia.

This chapter identifies and explains the pivotal role played by Swedish agent-cum-producer Lars Schmidt (1917-2010) in successfully helping to introduce and implement the postwar Broadway musical on European stages. By presenting heretofore unmined archival and original sources, the chapter outlines some of Schmidt’s key artistic choices and financial strategies that paved the way for the transatlantic breakthrough of the American musical. As a primary case study, the 1959 production of My Fair Lady in Stockholm serves as representative of how European audiences came to embrace Broadway culture. Not only did it mark one of the most expensive theatrical events produced in Sweden up until that point, but it also engendered significant anxieties around prefabricated theatre that seemingly valued profit over art. The chapter puts this criticism to the test by presenting various sides of the debate and teasing out the complexity of the (arguably very shrewd) business strategies used by Schmidt to launch My Fair Lady as one of the defining cultural events of the postwar period in Northern and Western Europe, one that became a turning point for the financial and conceptual organisation of live theatre. Also at play in this moment are the intertwined fears around commercialisation and Americanisation that served to heighten the tensions between theatre as art and theatre as mass entertainment.

In February 2017, Sweden’s oldest and largest professional Sámi ensemble, Giron Sámi Teáhter, produced the politically outspoken production CO₂lonialNATION – A Theatrical Truth and Reconciliation Commission, a collective documentary theatre project that assembled anonymized witness testimonies from all over Sápmi. Using CO₂lonialNATION as a highly representative example of Giron Sámi Teáhter’s repertoire, this essay highlights the decolonial labour of contemporary Sámi performance. It teases out the dramaturgical implications of mounting a theatrical truth and reconciliation commission by exploring the preparation and research process, the embodied performance onstage including the script, spatial arrangement, and relationship between performers and audiences, as well as the production’s roots in Sámi visual, material, and musical culture. Indebted to the work of political sciences and Indigenous studies scholar Rauna Kuokkanen, the essay’s core argument suggests that Sámi performance constitutes a gift that foregrounds Indigenous knowledges, rehearses and enacts political change and social justice, and engenders relationships that are characterized by respect, responsibility, and reciprocity. Finally, the essay ponders some of the ethical responsibilities and methodological challenges that a non-Sámi spectator faces when witnessing a performance that outlines the manifold legacies of settler colonialism.

Grounded in performance theories and Indigenous methodologies, this essay focuses on the 2021 solemn service in Uppsala Cathedral, when the Church of Sweden apologized for its historical complicity in the colonization of Sápmi. The essay discusses key rhetorical features of the Archbishop’s apology and analyses how the service incorporated Sámi visual, material, oral, and performance cultures. Of specific interest are five Sámi testimonies about settler colonialism and artist Anders Sunna’s redesign of the sanctuary. To tease out the contextual specificities (and limitations) of the apology and situate it as part of unfolding decolonial processes across the circumpolar North, the essay draws selective comparisons to Canada’s Truth and Reconciliation Commission and former Prime Minister Stephen Harper’s 2008 formal apology to First Nations, Inuit, and Métis Peoples.

Basé sur les théories de performance et les méthodologies autochtones, cet essaise concentre sur le service solennel tenu à la cathédrale d’Uppsala en 2021, durant lequel l’Église de Suède s’est excuséepubliquement pour sa complicité historique dans la colonisation du Sápmi. L’essai discute les éléments rhétoriques clés des excuses de l'archevêque et analyse la façon dont cette messe incorporait les cultures visuelles, matérielles, orales et performatives des Samis. Le réaménagement du sanctuaire par l’artiste Anders Sunna, ainsi que les cinq témoignages de Samis sur le colonialisme sont particulièrement intéressants. Afin de déterminer les spécificités (et les limitations) contextuelles de ces excuses et les situer dans les processus de décolonisation en cours dans le cercle polaire, cet essai établit des comparaisons sélectives avecla Commission de vérité et réconciliation du Canada et les excuses officielles de l’ancien Premier ministre canadien Stephen Harper aux Premières Nations, Inuits et Métis en 2008.

Antologin "Berätta, överleva, inte drunkna" är den första publikationen på svenska som samlar scenkonstnärer och teatervetare till att reflektera över den pågående flyktingsituationen och den ökande främlingsfientligheten. Boken tar hänsyn till både strukturella och institutionella aspekter som spelar roll i dekoloniseringsprocesser (t.ex. kvotering; chefspositioner; scenkonstnärliga utbildningars upplägg).Antologin kan användas som kurslitteratur för studenter i teatervetenskap och besläktade ämnen, exempelvis barn- och ungdomsvetenskap, kulturstudier, litteraturvetenskap, genusvetenskap, lärarutbildningar och scenkonstnärliga utbildningar. Boken riktar sig även till scenkonstnärer och praktiker, studieförbund samt till en allmän publik som är intresserad av antirasistisk och postkolonial teater. Samtliga bidrag är skrivna på ett pedagogiskt sätt som gör boken tillgänglig för en akademisk och icke-akademisk publik.Boken har en inkluderande agenda som ger utrymme både för den yngre generationen scenkonstnärer och pionjärer som drivit på utvecklingen av de- och postkolonial teater. Perspektiv från institutionsteatrar varvas med erfarenheter från alternativa scenkonstnärliga miljöer. Antologins geografiska spännvidd sträcker sig från Malmö i syd till Sápmi i nord, och ortens teaterkultur får lika stort utrymme som storstädernas scenkonst. Syftet är att spegla den kulturella mångfald som präglar den samtida scenkonsten och bidra till en fördjupad dialog mellan akademin, scenkonsten och allmänheten.

 Antologin Berätta, överleva, inte drunkna är den första publikationen på svenska som samlar scenkonstnärer och teatervetare till att reflektera över den pågående flyktingsituationen och den ökande främlingsfientligheten. Boken tar hänsyn till både strukturella och institutionella aspekter som spelar roll i dekoloniseringsprocesser (t.ex. kvotering; chefspositioner; scenkonstnärliga utbildningars upplägg).

Antologin kan användas som kurslitteratur för studenter i teatervetenskap och besläktade ämnen, exempelvis barn- och ungdomsvetenskap, kulturstudier, litteraturvetenskap, genusvetenskap, lärarutbildningar och scenkonstnärliga utbildningar. Boken riktar sig även till scenkonstnärer och praktiker, studieförbund samt till en allmän publik som är intresserad av antirasistisk och postkolonial teater. Samtliga bidrag är skrivna på ett pedagogiskt sätt som gör boken tillgänglig för en akademisk och icke-akademisk publik.

Berätta, överleva, inte drunkna har en inkluderande agenda som ger utrymme både för den yngre generationen scenkonstnärer och pionjärer som drivit på utvecklingen av de- och postkolonial teater. Perspektiv från institutionsteatrar varvas med erfarenheter från alternativa scenkonstnärliga miljöer. Antologins geografiska spännvidd sträcker sig från Malmö i syd till Sápmi i nord, och ortens teaterkultur får lika stort utrymme som storstädernas scenkonst. Syftet är att spegla den kulturella mångfald som präglar den samtida scenkonsten och bidra till en fördjupad dialog mellan akademin, scenkonsten och allmänheten