Villaförtätning, att antalet småhus per area ökar genom tomtavstyckning, är något som skett löpande under en längre tid. Men i Stockholmsområdet har under senare år ett nytt fenomen uppmärksammats medialt där småhus rivs och ersätts med flerbostadshus, radhus eller flertalet tvåbostadshus.

Syftet med denna studie är att kartlägga denna förtätningstyp i Stockholms län 2007-2017 och undersöka om det verkligen är något nytt. Fenomenet benämns som villaomvandling för att särskilja det från annan förtätning. Studien definierar villaomvandling som en förtätning där minst ett bostadshus rivs och antalet bostäder mer än fördubblas på samma yta (fastighet eller område).

Genom att undersöka rivningslov samt planärenden har kartläggningen identifierat 220 förtätningsprojekt påbörjade under den undersökta perioden där 528 enbostadshus har ersatts, eller planeras att ersättas, av ca 7800 nya bostäder. Dessa 220 omvandlingsprojekt har analyserats kvantitativt för att beskriva deras geografiska kontext i förhållande till regionskärnan, kollektivtrafik, kommuntillhörighet och närliggande bebyggelse.

Enligt urbanvävsteori (Urban fabric theory) kan en stad beskrivas utifrån sin transportinfrastruktur (Newman et al, 2016). Studien har använt urbanvävsteori för att analysera villaomvandlingens lokala kontext, tillsammans med en matrismodell där förtätningar kategoriseras utifrån två skalor: Transformationsnivå - hur mycket förtätningen skiljer sig jämfört med närmaste omgivning, samt Samordningsnivå - om förtätningen sker en fastighet i taget (tomtvis) eller samordnat mellan fler fastigheter (grannskapsvis). Matrismodellen är en vidareutveckling av resonemang från Newton et al (2012).

Kartläggningen visar att villaomvandlingen under perioden både ökat kraftigt i antal projekt och storleken på projekten, men det kan inte fastställas att företeelsen är något nytt. Utvecklingen diskuteras utifrån rådande planeringsideal med fokus på hållbarhet och urbanitet. Studien visar också, i linje med Newton et al (2012), att grannskapsvisa förändringar generellt ger fler nya bostäder totalt såväl som per rivet enbostadshus och ökar kommunens möjligheter att påverka områdets förändring mot exempelvis mer hållbart resande. Utifrån detta rekommenderas att om villaomvandlingens mål är fler bostäder i långsiktigt hållbara områden bör den inte bedrivas med många tomtvisa omvandlingar utan främst med färre grannskapsvisa omvandlingar.