Der abenteuerliche Simplicissimus Teutsch (Den äventyrlige Simplicissimus) av Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausen (1621–1676) räknas som ett av den tyskspråkiga barocklitteraturens viktigaste prosaverk. Utgiven 1668–69 skildrar boken både övergripande och detaljrikt det 30-åriga krigets fasor i Europa utifrån den mångordiga och ofta otillförlitliga berättarens perspektiv. Skriven i pikareskens episodiska form utmanar texten många gånger såväl läsarens koncentration som tålamod genom ett ordflöde som vid första anblicken kan tyckas i det närmaste ”pladdrigt” men som vid närmare granskning tål att läsas om och om igen. Under den glättiga ytan finner läsaren ett bottenlöst och svart djup av våld, ondska, rädslor och svek. Genom att låta huvudpersonen, skälmen Simplicissimus, återberätta sitt liv oemotsagd och med en skenbart naiv blick för det som möter honom, kan Grimmelshausen utnyttja den pikareska romanens form- och stilknep för att distanserat och med skärpa skildra det krig han själv hade upplevt på nära håll. Detaljrikedomen gör att läsaren inte kan värja sig mot de gruvliga scener som målas upp av berättelsens huvudperson trots att denna gör sitt bästa för att lura sina läsare. Detta bidrag kommer att fokusera på några utvalda textpassager som inleder boken och som visar på detaljens betydelse för berättelsen, hur Grimmelshausen med hjälp av sin protagonist skapar en upp- och nervänd värld som just genom det berättartekniska greppet framstår som särskilt grymma.