Svensk barnfilm har alltid utgjort ett sidospår till film för vuxenpublik, "riktig film". Vidare har den med få undantag tematiskt och estetiskt präglats av påbud och förbud, d v s vad den måste vara och vad den inte får vara. Påbuden och förbuden varierar i någon mån över tid men generellt kan man säga att en svensk barnfilm måste skildra söta, snälla barn och ha en klassisk dramaturgi samt att den inte får skildra elaka barn, sex eller politik och inte heller får vara formmässigt experimentell. Det innebär inte att barnfilm per definition måste följa dessa påbud och förbud, men att konventionerna är så starka att de framstår som "naturliga". Barnfilmens berättarmässiga och formmässiga möjligheter är i själva verket precis lika många och rika som annan films.