Det är något med norska romanförfattares förmåga att definiera det litterära klimatet. Före Karl Ove Knausgård framgångsrikt spred budskapet om fiktionens förfall, så gjorde Jan Kjærstad succé med ett försvarstal för den litterära fantasin. Det kanske kan vara svårt att komma ihåg i dag, men i skarven mellan 90- och 00-tal var den mest framgångsrika nordiska litteraturen ett slags fiktion i kvadrat – en litteratur som aldrig tröttnade på att uppfinna nya versioner av sanningen och låta dem spegla sig i varandra i romanens väldiga spegelsal. Sitt främsta uttryck fick den i Kjærstads trilogi Forføreren (1993), Erobreren (1996) och Oppdageren (1999) – en poetisk knall i samtidslitteraturen och en veritabel succé både bland skandinaviska läsare och kritiker. I den berättades historien om medieunderbarnet Jonas Wergeland på minst tre olika sätt och med hjälp av fler litterära konstgrepp än vad en skandinavisk normalförfattare förmår leverera under en livstid.