Samverkan mellan vårdgivare inom och mellan Region Stockholm och Stockholms stad är en stor utmaning för både hälso- och sjukvård samt omsorg (förkortat vård och omsorg). Brister i informationsöverföring kan få negativa konsekvenser som sämre kvalitet och minskad effektivitet. Det gäller särskilt för de äldre personer som ofta slussas mellan öppen och sluten vård samt omsorg. 

I denna rapport redogörs för resultatet av projektet Digitalisering av vård- och omsorg, DISVO-projektet. Projektet är inriktat på samverkan mellan Region Stockholm och Stockholms stad, med fokus på de IT-mässiga och legala förutsättningar som finns för samverkan inom vård och omsorg. Studien bygger på en beskrivning av ett scenario för samverkan, samt genom en inventering av de regleringar i form av lagar och förordningar m.m. som styr vård och omsorg samt en inventering av de IT-system som används för samverkan i regionen och staden. 

Projektets resultat utgörs av en beskrivning och analys av juridiska och tekniska förutsättningar, hinder och möjligheter kring informationsöverföring för vård och omsorg. 

En granskning av de tekniska förutsättningarna för samverkan i form av systemanvändning visar på ett antal identifierade brister. Vad gäller de system som används så finns det, inte oväntat, ett behov av att i högre grad integrera systemen. Det som även framkom är att en ökad grad av användning av befintliga systemlösningar, som exempelvis den nationella patientöversikten (NPÖ), kan råda bot på brist på information. Ytterligare problem är att vissa system upplevs som komplexa, där det bland annat är svårt att ge behörighet till vissa grupper av användare. Behov av direkt kommunikation mellan användare har idag bristfälligt stöd i systemen, vilket leder till användning av telefon och fax. Framöver är det lämpligt att ett fokus läggs på användningen av lösningar som ger bättre möjlighet till integration. 

Granskningen av de juridiska aspekterna visar att lagstiftningen skulle kunna ändras mot ett tydligare individperspektiv med beaktande av behovet av information för såväl en god vård och omsorg som forskningssamhället. Det innebär t.ex. att nya sekretessbrytande bestämmelser behövs, men också att befintliga sådana skulle behöva reformeras för att anpassas till den digitaliserade vården och omsorgen. Sådana reformer får emellertid inte innebära att skyddet för den personliga integriteten vid behandling personuppgifter inskränks på ett oproportionerligt sätt. Det bör i första hand krävas samtycke från de enskilda för att bryta sekretessen, men lagstiftningen 2 

måste också kunna tillämpas i de situationer då en enskild har nedsatt eller saknar beslutsförmåga. 

I vissa situationer tillämpas inte lagen fullt ut, t.ex. vid användningen av samordnad individuell planering. Ett annat problem är att de möjligheter till digitalisering som regelverken öppnar upp för inte utnyttjas fullt ut, såsom sammanhållen journalföring. Integration av system är vidare centralt för att befintliga bestämmelser ska tillämpas på ett effektivt sätt och få fullt genomslag. Ett exempel är patientdatalagen (2008:355), vilken möjliggör sammanhållen journalföring. Sammanhållen journalföring hindras dock delvis av att system är svåra att integrera. Det finns även exempel där både tekniska och rättsliga rekvisit finns på plats, men där brister finns i själva systemanvändningen, t.ex. vid tillämpningen av lagen (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård vilken stöds av systemet WebCare. De brister som finns idag uppvägs av att personalen vidtar andra åtgärder för att säkerställa att rätt information förmedlas, såsom användning av telefon eller fax.