Artikeln argumenterar för att vi bör lämna upptagenheten av att vara övervakade i det digitala samhället till att intressera oss mer för det arbete som integriteten fordrar: av företag, av staten men även av oss själva. Det väsentliga med alla data som samlas in är inte att vi får något slags ursprunglig integritet kränkt utan att vi ses som i första hand dataproducenter snarare än konsumenter eller medborgare, exempelvis, samt att vi måste ägna mycket tid åt att administrera våra data och säkerheten omkring dem. Detta skick har en lång historia. Med stöd i en omfattande kampanj som bedrevs i dagspress under 1970-talet för att lära svenskarna att utnyttja den nya datalagen, visar artikeln hur vi redan för ett halvt sekel sedan fick lära oss att hantera våra egna data och vår egen integritet. Detta arbete behöver vi diskutera på allvar: vem gynnas av att vi ständigt är sysselsatta med att hantera våra data och gränserna för/tillgången till dem?