I kapitlet diskuteras konstformen skulptur som ett eget betydelsesystem där teckenbegrepp och betydelseskapande processer förankras i objektens tredimensionella egenskaper. Skulpturer föreställande exempelvis människor har, när de är mimetiskt avancerade, samma materiella form och storlek som en riktig person vilket ett fotografi eller en målning aldrig har. En semiotisk studie som fokuserar skulptur kan därmed inte utan viss modifiering använda teckenteorier på exakt samma vis som är fungerande för tvådimensionella bilder. Skulpturer har egenskaper som vi tillskriver alla fysiska objekt eftersom skulpturer utgör en specifik kategori av ting. I en semiotisk kontext är det dessa egenskaper som vi tolkar och därmed gör till betydelsebärande element producerade som tecken. Med utgångspunkt i Inside (2017) av Tove Kjellmark och några äldre verk diskuteras skulptur som ett semiotiskt system där teckenbegrepp och därmed betydelser är direkt förankrade i den tredimensionella egenskapen. De centrala begreppen här är mimesis, ikon och index. Hur vi tolkar ett konstverk påverkas av de kunskaper, normer, konventioner och ideologier som vi själva som subjekt är en del av. Men förutom denna synkrona situation för våra tolkningar förankras diskussionen även i den diakrona aspekten: hur konstformen skulptur har förändrats över tid. Här används Ferdinand de Saussures begreppspar langue och parole. Genom att använda semiotik som tolkningsmetod kan man samtidigt som man diskuterar idéer om likhet och avbildning också analysera hur betydelser kommuniceras via olika typer av historiskt och kulturellt situerade tecken.