I september 2015 samlades världens länder och röstade igenom FN:s nya globala utvecklingsmål. Remitteringar var en av de viktigaste punkterna på agendan. Man ville göra det lättare för arbetsmigranter att skicka hem pengar till hemländerna och minska kostnaderna för detta. Målet som röstades igenom och började gälla den 1 januari 2016 är tydligt. Senast år 2030 ska transaktionskostnaderna för att skicka hem pengar världen över minskat till max 5 procent.

Det nya utvecklingsmålet är satt för att ekonomiskt gynna mottagarna av remitteringarna, det vill säga arbetsmigranternas familjer samt hemländerna. Men för detta beslut med sig några sociala kostnader för dessa familjer? Vad kommer det innebära för familjerna och barnen som blir kvar i hemländerna, när man gör det ännu mer ekonomiskt gynnsamt att arbetsmigrera?

Som slutprojekt inom journalistprogrammet på JMK valde jag att under våren 2016 resa på reportageresa till Filippinerna och flyttade in hos familjen Cruz i Kalookan Citys förorter, en del av huvudstadsregionen Metro Manila. Släkten Cruz har lång tradition av att gästarbeta utomlands, en del av släktingarna befinner sig i Sverige. Maria Cruz, 27 år, har exempelvis arbetat i Stockholm under många år, medan hennes dotter Frankie Cruz, 7 år, har fått växa upp utan föräldrar hos släktingarna i Manila.

I mitt reportage om Nationens hjältar och barnen som glöms bort berättar den filippinska gästarbetaren Maria Cruz och hennes dotter Frankie Cruz för mig, från varsitt perspektiv, hur deras liv påverkats av Marias val att arbetsmigrera till Sverige.

Maria är inte ensam. En tiondel av hela Filippinernas befolkning, dvs cirka 12 miljoner människor, gästarbetar runt om i världen. För många filippinska familjer finns det inga alternativ. Släktens överlevnad är beroende av att ha familjemedlemmar arbetandes utomlands. Det finns inte tillräckligt med jobb i Filippinerna och de som finns betalar inte tillräckligt för att försörja en hel familj.

Många är de reportage och artiklar som beskriver odrägliga villkor och omänsklig tillvaro för de filippinska gästarbetarna runt om i världen. Få reportage skildrar dock vad fenomenet arbetsmigration innebär för familjerna och framförallt för barnen som blir kvar i hemlandet. Hur ser de sociala kostnaderna ut av arbetsmigrationen? Uppskattningsvis 20 miljoner barn till gästarbetare växer idag upp utan föräldrar i Filippinerna, det är en hel framtida generation och gör det väl värt att rapportera om.

Med detta reportage försöker jag genom en fältstudie, där jag flyttade in hos en familj i Manilas förorter, fånga barnperspektivet i frågan och delvis ur barnets ögon gestalta hur situationen kan bli för dem. Utifrån ett stort antal intervjuer med allt från familjemedlemmar till myndighetspersoner, arkivmaterial från olika hjälporganisationer för migranter, facklitteratur, foton och hemmagjorda filmer, diverse hemsidor och digitala källor har jag försökt att skrivit reportaget så att jag belyser ett stort världsfenomen genom både det ekonomiska makroperspektivet, samt mikroperspektivet med ett tydligt case.