Uppsatsen undersöker atemporalitetsbegreppet i samtidskonsten och tar sin utgångspunkt i utställningen The Forever Now: Contemporary Painting In An Atemporal World på MoMA, New York, 14/10 2014 – 5/4 2015. 

Det första kapitlet kretsar kring vad det innebär för samtidskonsten att vara atemporal men även i den vidare bemärkelsen, ahistorisk. Utifrån detta undersöks om ett abstrakt måleri kan fungera inom samtidskonsten och huruvida det bör benämnas abstrakt.

I det andra kapitlet undersöks om den aktuella utställningen påverkats av institutionens historiska utställningspraktik vid urvalet av verk. Samtliga verk kan benämnas abstrakt måleri och återupprepar tillsynes en abstrakt expressionism, starkt förknippad med aktuell konstinstitution. Här görs en genomlysning utifrån Jacques Lacans teorier om spegelstadiet och narcissismen, studieobjektet analyseras utifrån Lacans L-schema.

Studien visar att de narrativ som omger MoMA varit betydelsefulla för utställningen. Dels visar de sig inverka på samtidsmåleriet, den abstrakta formalism som historiskt varit betydande för konstdiskussionen återkommer i form av zombie-formalism. Dels visar MoMA som institution sig vara påverkad av sin historiska utställningspraktik, när urval görs till den samtida utställningen med måleri föredras konst knuten till platsen och till institutionens arkiv. Detta kan visa på ett narcissistiskt förhållande till den egna historien.

Det atemporala måleri som åsyftas kan inlemmas i det vidare begreppet heterokron estetik, en tendens inom samtidskonsten där flera temporaliteter kan verka samtidigt i ett enskilt verk.