Om vi människor inte minskar våra utsläpp av växthusgaser beräknas det kunna få katastrofala följder i framtiden. Sverige beskrivs som ett föregångsland inom det klimatpolitiska området men trots det finns nationella svårigheter med att uppnå de klimatpolitiska målsättningarna. Följande väcker frågor kring hur Sverige planerar att hantera och åtgärda klimatsituationen framöver, varför denna studie undersöker och dekonstruerar det nyframtagna klimatpolitiska ramverket En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige (SOU 2016:47) med hjälp av Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori. Därför undersöker jag vilken/vilka diskurs(er) som förekommer i utredningen, samt vad som legitimeras respektive avlegitimeras i denna/dessa diskursiva konstruktioner. Därutöver studerar jag huruvida det råder diskursiva strider om klimatfrågans meningsinnehåll och klimatpolitikens utformning.

I resultaten visas att utredningen primärt underbyggs av en dominerande diskurs, inom vilken klimatfrågan artikuleras som en positiv sidovinst, ett offentligt/statligt/politiskt ansvar samt ett problem som kan lösas via forskning och teknisk innovation. Ekonomisk tillväxt, kommunalt engagemang och en nollutsläppsvision är element som ges en central och strukturerande funktion inom diskursen. De lösningar som fortsättningsvis legitimeras är olika former av forskning och tekniska innovationer, hållbar konsumtion/produktion, tillväxt, statligt/offentligt/politiskt ansvarstagande/engagemang och olika former av ekonomiska incitament. Samtidigt avlegitimeras icke-tekniska lösningar, beteendeförändringar hos privatpersoner/hushåll, minskad produktion/konsumtion, ohållbar konsumtion/produktion och utvebliven/minskad tillväxt. Fortsättningsvis antas de idéer som uttrycks i strategin vara förenliga snarare än motstridiga, vilket tyder på att det kan ha skett en hegemonisk intervention.