Lindström diskuterar hur den transformation Ekelund genomgår 1906–08, som leder till det brott som tudelar hans författarskap, via en nietzscheansk förmedling kan spåras till ett diktande tänkande i tidig grekisk litteratur och filosofi. Spåret av det gamla skrivs in hos Ekelund och har betydande konsekvenser, i form av en subversiv kraft, inte bara för Ekelunds senare författarskap utan även för en framväxande svenskspråkig modernism.