Ända sedan den svenska biståndspolitikens framväxt efter andra världskriget har den brottats med problematiken kring den potentiella slitningen mellan värnandet av mottagarlandets suveränitet och biståndsgivarens särintressen. Denna problematik lyftes fram genom publikationen av SIDA:s antologi ”Bistånd på mottagarens villkor” 1976.[1] Dessförinnan satte Sverige agendan för mottagarens behov, men efter 1976 skulle biståndet bedrivas på mer jämlika villkor. Detta till trots har biståndsgivaren oundvikligen alltid deltagit i identifieringen, utformningen och kategoriseringen av mottagarlandets behov, identitet och utvecklingspotential. Det uppstår en potentiell spänning i biståndsgivarens balansgång mellan att agera givare på mottagarens villkor, samtidigt som givaren a priori utformar ramverket för vilken vilka biståndsprojekt som ska prioriteras, finansieras samt vilka länder som ska bli föremål för biståndet. Denna problematik kommer särskilt till uttryck i SIDA:s kulturbistånd, eftersom kultur är ett kontextbundet och historiskt komplext fenomen, där nyckelorden identitet och autonomi står i centrum.

Det postkoloniala teoretiska perspektiv som jag ämnar tillämpa som analysverktyg i undersökningen växte ursprungligen fram som en litteraturkritisk idéströmning med fokus på konstruktionen av kulturell identitet. Postkolonialismen syftar på det koloniala arvet med avseende på kultur, identitet och institutioner som de forna kolonierna bar på i kölvattnet av avkoloniseringen och som ligger grund för antagandet att västvärlden definierade sin egen identitet utifrån det forna koloniala förhållandet mellan Europa och de gamla kolonierna. Syftet med min undersökning är att analysera framväxten av SIDA:s kulturella bistånd och dess agenda, målsättningar och identitetsskapande roll, där jag problematiserar SIDA:s syn på nationell identitet och diskuterar hur de förhåller sig till spänningen mellan att vara biståndsgivare men samtidigt värna mottagarlandets suveränitet. Med fokus på Zimbabwe och Tanzania söker jag även jämföra SIDA:s normativa målsättningar för kulturstödet till dessa länder och i vilken mån de korrelerar med dessa länders syn på sina egna kulturella identiteter

Ända sedan den svenska biståndspolitikens framväxt efter andra världskriget har den brottats med problematiken kring den potentiella slitningen mellan värnandet av mottagarlandets suveränitet och biståndsgivarens särintressen. Denna problematik lyftes fram genom publikationen av SIDA:s antologi ”Bistånd på mottagarens villkor” 1976. Dessförinnan satte Sverige agendan för mottagarens behov, men efter 1976 skulle biståndet bedrivas på mer jämlika villkor. Detta till trots har biståndsgivaren oundvikligen alltid deltagit i identifieringen, utformningen och kategoriseringen av mottagarlandets behov, identitet och utvecklingspotential. Det uppstår en potentiell spänning i biståndsgivarens balansgång mellan att agera givare på mottagarens villkor, samtidigt som givaren a priori utformar ramverket för vilken vilka biståndsprojekt som ska prioriteras, finansieras samt vilka länder som ska bli föremål för biståndet. Denna problematik kommer särskilt till uttryck i SIDA:s kulturbistånd, eftersom kultur är ett kontextbundet och historiskt komplext fenomen, där nyckelorden identitet och autonomi står i centrum.

Det postkoloniala teoretiska perspektiv som jag ämnar tillämpa som analysverktyg i undersökningen växte ursprungligen fram som en litteraturkritisk idéströmning med fokus på konstruktionen av kulturell identitet. Postkolonialismen syftar på det koloniala arvet med avseende på kultur, identitet och institutioner som de forna kolonierna bar på i kölvattnet av avkoloniseringen och som ligger grund för antagandet att västvärlden definierade sin egen identitet utifrån det forna koloniala förhållandet mellan Europa och de gamla kolonierna. Syftet med min undersökning är att analysera framväxten av SIDA:s kulturella bistånd och dess agenda, målsättningar och identitetsskapande roll, där jag problematiserar SIDA:s syn på nationell identitet och diskuterar hur de förhåller sig till spänningen mellan att vara biståndsgivare men samtidigt värna mottagarlandets suveränitet. Med fokus på Zimbabwe och Tanzania söker jag även jämföra SIDA:s normativa målsättningar för kulturstödet till dessa länder och i vilken mån de korrelerar med dessa länders syn på sina egna kulturella identiteter.