Nuvarande verktyg för att bedöma hur utblickar från kulturmiljöer påverkas av urban utveckling är statiska då de utgår från en eller ett par utblickspunkter och därför inte kan hantera rörelse på ett tillfredställande sätt. Syftet med uppsatsen är försöka adressera problemet med rörelse och tillföra fler nyanser till bedömningen genom att tillämpa ackumulerade siktlinjeanalyser med osynlighetsdjup för att kvantifiera kulturmiljövårdens utblicksskydd. Utblicksskyddet inkorporeras sedan i den samlade bilden av rumsliga restriktioner vid urban utveckling och det nya begreppet utvecklingsrum lanseras. Metoden testas med ingående data från Stockholm stad för att låta lokala aktörer utvärdera dess användbarhet genom fokusgrupper. Resultatet och utvärderingen visar att ackumulerade siktlinjeanalyser med osynlighetsdjup kan lösa problemet med rörelse och tillföra fler nyanser till bedömningen, vilket tillsammans med det nya begreppet utvecklingsrum kan bidra till att effektivisera och kvalitetssäkra planprocesser samt fungera som en rumslig plattform för att föra diskussioner om motstridiga intressen.