Syftet med uppsatsen är att analysera Dag Hammarskjölds medlande och diplomatiska agerande under Kongokrisen 1960-1961. Uppsatsen är grundad i Thomas Princens teori om intermediärt medlande med taktiker och tekniker som metodologiska verktyg. Studiens resultat visar att Hammarskjöld aktivt medlade med en tydlig preferens för Léopoldville faktionen samt att han undvek att tydligt tillgodose FN:s rådgivande kommitté med information om en diplomatisk policy som han själv skapade. Denna bild skiljer sig från den tidigare forskningen som främst har idealiserat Hammarskjöld. Hammarskjölds diplomati var även karakteriserat av en ambivalent relation till medlarrollen där han vid tillfällen snarare var en disputant än en medlare. Genom analysen av Hammarskjölds medlande under Kongokrisen har forskningen om generalsekreterarens diplomatiska agerande utökats.