I och med att Sverige röstade för Urfolksdeklarationen år 2007 erkände den svenska staten samiskt självbestämmande i bland annat utbildningsfrågor. Aktörer inom såväl staten som Sametinget har under det senaste decenniet föreslagit att Sametinget skall överta ansvaret för sameskolan från den statliga myndigheten Sameskolstyrelsen, men detta har inte skett. Denna uppsats analyserar policyprocessen kring att förändra sameskolans styrning mellan åren 2004-2017, och varför den har stagnerat i ett ickebeslut. Detta studeras i relation till Sametingets möjligheter att driva samisk utbildningspolitik; en form av samiskt självbestämmande.

Genom att göra en fallstudie inspirerad John W. Kingdons dagordningsmodell visar denna studie på svårigheterna för Sametinget att driva utbildningspolitiska frågor. Sametinget gör upprepade försök att få upp frågan kring sameskolan styrning på den statliga dagordningen, men både den politiska kontexten och problemförståelsen skiljer sig på den statliga nivån. På den statliga nivån har frågan kopplats till ineffektiv myndighetsutövning emedan frågan inom Sametinget har politiserats utifrån bristen på självbestämmande. Därtill har intresset för frågan varierat inom Sametinget under perioden. Sametingets partier tycks fästa olika stor vikt vid frågan och den politiska majoriteten har skiftat under den undersökta perioden.

Resultaten pekar på att den form av icke-beslut som Sametinget utsätts för under policyprocessen är en form av statligt maktutövande, avsiktlig eller inte, mot Sametinget och en begränsning av självbestämmandet. Även om Sametinget vid flera tillfällen driver frågan och staten inte motsätter sig förslagen tas ändå inget verkställande beslut. Sametingets nuvarande institutionella arrangemang tycks utifrån denna studies resultat inte ge möjligheter att förverkliga samiskt självbestämmande inom utbildningspolitiska frågor.