I föregående artikel (publicerad i Nordisk judaistik 27(2)) visades hur minnet av Förintelsen gavs tidigt uttryck för i form av minnesstenar och monument, även i Sverige. Men trots dessa verk fanns det fortfarande ett behov inom den judiska minoriteten efter fler minnesmonument och en växande önskan att också majoritetsbefolkningen skulle minnas Förintelsen. Om detta kan ni läsa här, i del 2. Sammantaget speglar de olika monumenten ett skiftande, men ihållande behov hos i Sverige bosatta överlevande och deras barn som kommit hit i slutet av eller efter kriget och blivit en del av det svenska samhället, om än inte alltid av en judisk församling. De ville ha en plats att sörja och de ville också att deras lidande skulle erkännas som ett identitetsskapande element inom den grupp de var en del av och i det samhälle de levde i. De olika Förintelsemonumenten illustrerar hur minoritets- och majoritetssamhällets minne långsamt närmar sig varandra. Inte minst på grund av de överlevandes engagemang har Förintelsen varit en konstant referenspunkt i det judiska minoritetssamhället. Så småningom har folkmordet också i majoritetssamhället blivit en viktig referenspunkt, som så sent som på 1990-talet, inte minst av institutioner som Forum för levande historia, tagits som utgångspunkt för att värna om demokrati och förmedla vikten av mänskliga rättigheter.

This article builds on and refers to Part 1, which ends with a presentation of the monument 'Do not forget us', erected in 1998 next to Stockholm's Great Synagogue. Part 2 begins with an analysis of the long, complex history of the work. This analysis allows more general conclusions to be drawn on how the painful memories of the Holocaust were renegotiated within the Jewish minority in Sweden. While the construction of the Holocaust Monument by the late 1990s was the result of the involvement of the Swedish minority, a change occurred in the mid-1990s: the minority and majority societies grew closer; the Holocaust came to be widely recognised as an important reference point in history and is perceived as relevant to all people in Sweden. This in turn led to support for the raising of monuments and participation in monument initiatives by representatives from outside the Jewish minority, and since the turn of the millennium Holocaust monuments have been erected on public land and on the initiative of the official authorities. By means of monuments raised in Stockholm and Gothenburg between 1998 and 2009, the conflicted pathway to the memory of the Holocaust has become an important part of Swedish-Jewish identity, and the memory of the Holocaust has gradually been integrated into the collective memory of the majority population.