Papret diskuterar hur en till stora delar privat granskningsapparat, med flera lager av granskare, växte fram när samhällsekonomin av- och omreglerades under 1980- o 1990-talen.

Vilka produkter ska betraktas som tillräckligt passande för att säljas? Standardiserade prövningar av produkter – certifieringsgranskningar – har funnits länge. Prövningarna görs med referens till en standard, som specificerar hur exempelvis lastpallar, tryckkärl och ID-kort ska vara utformade för att bli godkända. Detta paper intresserar sig för en särskild typ av granskning som vuxit sig stark sedan slutet av 1980-talet. Det är en certifiering där fokus inte ligger på själva produkterna, utan i stället på organisationerna som tillverkar och/eller handlar med varor eller tjänster. Vilka företag ska betraktas som tillräckligt passande för att få vara verksamma på marknaden? I dessa fall görs certifieringen med hänvisning till en ledningssystemstandard (t.ex. ISO 9001) vilket i praktiken innebär att det som granskas är de dokumenterade målsättningarna och organisatoriska rutinerna som satts upp för att leda och organisera den granskade verksamheten. Idag har över en miljon organisationer i världen ett ISO 9001-certifikat. Det signalerar att en extern certifieringsrevisor har varit på plats på företagen och gjort årliga kontroller att ledningssystemet fungerar. Men, hur ska man kunna lita på väktarna? Vilka certifieringsorganisationer ska betraktas som tillräckligt passande för att få vara verksamma att granska företag på marknaden?

En motsvarighet till den beslutade statusordning som hierarkiserar olika företag och verksamheter (certifierade vs ocertifierade) finns också för själva certifieringsbolagen. För att kunna lita på att den externa kontrollanten, certifieraren, i sitt granskningsarbete är neutral, kompetent och inte agerar i egenintressen, har ackreditering utvecklats. Genom årliga kontroller av en extern ackrediteringsrevisor undersöks om certifieringsbolagens ledningssystem är på plats och följs, en slags certifiering av certifieraren. Ackreditering är alltså en beslutad statusordning som hierarkiserar certifierarna: ackrediterade certifierare ställs mot icke-ackrediterade. Att det inte är ett okomplicerat system blixtbelyses av att ackrediteringsbranschen är upptagna med att jaga ”fejkrevisorer”, anarkistiska ”cowboys” som fortsätter att certifiera företag trots att de inte är ackrediterade.

Många granskningsverksamheter som före 1980-talet organiserades i statlig regi, som bilprovning och hissbesiktning, har avreglerats i enlighet med rådande marknadsideal. Historiskt växte alltså den privat organiserade granskningsapparaten fram i det tomrum som uppstod när staten abdikerade från rollen som granskande reglerare av olika marknader. Den statliga om- och avregleringen födde fram mer reglering, men i form av en privat beslutad sådan. Certifieringsorganisationerna är nämligen oftast vinstdrivande företag, som säljer legitimitet till andra. Även sociala rörelser har dock varit en formerande kraft när certifieringsmarknaden har expanderat till nya områden (som exempelvis certifikat för hållbarhet, rättvisa, ekologi och hbtq etc.). Utvecklingen är dock inte otvetydig. I samband med att myndigheten Swedac år 1990 startade en ackrediteringsverksamhet för ledningssystemcertifiering trädde staten åter in som överstegranskare av de privata certifieringsföretagen (en beslutad statusordning) som granskar att privata företag följer olika ledningssystemstandarder (en annan beslutad statusordning). Texten lyfter fram strategier som används för att upprätthålla dessa konstruerade statusordningar, liksom strategier som kan skymtas hos företag som väljer alternativa vägar för att försöka legitimera verksamheten.