Det är en självklarhet att medborgare ska vara en del av planeringsprocessen, detta är omhuldat i Plan- och bygglagen. Emellertid är medborgarinflytandet den del av planprocessen som skapar mest frustation och känsla av vanmakt. Intresset blir svagt från allmänhetens sida eftersom möjligheterna att påverka upplevs som små. Utredningar tyder på att detta handlar om ett demokratiproblem som leder till ett ökat behov av medborgardeltagande och i förlängningen kräver alternativa och mer effektiva dialogmetoder. Med en proaktiv strategi som aktivt implementerar allmänhetens inflytande genom nya dialogmetoder kan ett större intresse hos allmänheten väckas för planeringsfrågor samtidigt som demokratin stärks.

För att stärka demokratin tillämpas Elisabeth Liljas modell som grund för framtida planering på förorten Hammarbyhöjden, som ska bebyggelseutvecklas. Modellen undersöker vilken betydelse den fysiska omgivningen och den bebyggda miljön har ur ett inifrån- och utifrånperspektiv. Perspektiven som sedan jämförs har föranlett två kvalitativa analyser där intervju och innehållsanalys har utförts.

Platsens betydelse söks utifrån en syn som betonar den fysiska och omgivningens sociala och etiska dimensioner tillika synen på människan som medskapare till sin omgivning. Här ligger också synen på människan och dennes identitetsskapande där dynamiken människa – omgivning är elementär.

Av resultaten stämmer det att förorten är komplex och högst dynamisk, där ur ett folkhälsoperspektiv och ett socialt hållbarhetsperspektiv bör den fysiska miljöns sociala och etiska dimension framhållas som att människor skall vara medskapare till sin omgivning. Utifrånperspektivet avviker från inifrånperspektivet - vilket kan leda till att ingrepp i miljön faller långt utanför de åsiktsramar medborgarna i Hammarbyhöjden har. Detta kan urholka medborgardeltagandet som del av demokratin.