Denna studie har för avsikt att studera bebyggelseutvecklingen genom en fallstudie av stadsdelen Blackeberg, Stockholm. Området upprättades under början på 50- talet enligt folkhemmets planeringstradition. Samhället står idag inför en omfattande urbaniseringsvåg med en hög exploateringsgrad där stadsmässighet är idealet. När stad och land står i kontrast till varandra, hur beaktas då peri-urbana områden med karaktäristiska planeringsideal?

Genom att tillämpa en kvalitativ textanalys på strategidokument, undersöker studien utvecklingsstrategier för studieområdet. Framställandet av kartografiska illustrationer utgör en kompletterande metod som påvisar områdets fysiska progression. Vidare tolkas områdets trender enligt den tidigare forsknings identifierade bebyggelsestrategier och planeringsideal. Studiens resultat påvisar att urbana miljöer utgör det eftersträvansvärda idealet, något som bidrar till kvartersstadens återgång med mångfald och förtätning som ledord. Den observerade bebyggelseutvecklingen sker med tilltagande etablering av verksamheter, något som påverkar stadsdelens ursprungliga struktur. Utveckling sker till stor del på bekostnad av den karaktäristiska parkmarken. Huruvida utvecklingen förändrat områdets ursprungliga planeringsideal kan däremot inte fastställas.