Uppsatsen syfte är att undersöka hur konstnärslivet såg ut för konstnärer under den sovjetiska ockupationen av Estland och i det sovjetiska Moskva. Jag har genomfört en konstsociologisk undersökning där jag har besvarat mina undersöknings frågor utifrån Ülo Sooster och hans konstnärskap mellan åren 1940-1970. Frågeställningar som jag besvarar i min uppsats är följande: I vilken utsträckning var det möjligt för konstnärer att jobba fritt i det sovjetiska Estland och Moskva? Hur såg konstnärslivet ut i början av ockupationen och hur blev det senare? Hur strikt var kontrollen överhuvudtaget? På vilket sätt var konstnärer påverkade av regimen? Under vilka omständigheter utövade de sin konst och hur mycket riskerade de? 

Uppsatsen är inspirerad av Boris Groys teorier om socialistisk realism och Stalins sätt att genom estetiken ta kontroll över hela Sovjetunionen. Största delen av uppsatsens material består av utställningskataloger och Ülo Soosters frus memoarer. Uppsatsen är uppdelad i två huvudkapitel. Första kapitlet beskriver socialistisk realism och situationen i Östeuropa under 1940-1970 och andra kapitel behandlar Ülo Soosters konstnärskap mot bakgrunden av första kapitlet. 

Resultatet från uppsatsen visar att konstnärernas skapande frihet varierade under de åren som jag har valt att undersöka. Från 1940 tills Stalin död 1953 var all annan konst än socialistisk realism strängt förbjudet. Senare under upptiningen minskade kontrollen men formalistiska verk var fortfarande inte tillåtna. Inofficiella konstnärsgrupper uppstod bortom Sovjetunionens ögon. Konstnärerna som ville skapa formalistisk konst behövde hålla sig borta från offentligheten och deras verk kunde offentliggöras efter 1970 när socialistiska realismens idéer hade förlorat sin makt.