Syftet med uppsatsen var att analysera och öka förståelsen för förändringen i inställningen till urban konst och dess effekter ur ett planeringsperspektiv. Uppsatsen undersöker hur nolltoleransen som har förts i New York, Stockholm, Göteborg och andra skandinaviska länder hänger ihop med den tidigare forskningen om kultur som utvecklingsfaktor för regioner och städer, med entreprenörsurbanismen som utgångspunkt. Uppsatsen är en fallstudie baserad på multipla metoder, där intervju, observation, dokumentgenomgång och mediasökning användes för att besvara frågeställningarna: Hur har inställningen till graffiti, gatukonst och muralmålningar tidigare varit? Vad är inställningen till graffiti, gatukonst och muralmålningar idag? och vilka effekter har förändringen i inställningen till graffiti, gatukonst och muralmålningar på stadsrummet och konstens autonomi? Det studien kommer fram till är att urban konst kan skapa flera positiva effekter i staden som också uppfyller Göteborgs Stads strategiska mål och det gällande kulturprogrammets mål. Samtidigt kan uttrycket inte enbart användas som ett instrument för ekonomisk tillväxt, platsmarknadsföring och samhällsnytta, vilket den i vissa fall gjorts, då konsten förlorar sin fulla potential när den begränsas och anpassas. Istället behövs flerskaligt samarbete i staden som kan tillåta konsten att utvecklas, och ge positiva effekter tillbaka till stadsrummet.