I den här artikeln kommer jag att ta upp två frågor: dels en övergripande fråga om hur vi förstår en förfluten epok i vilken vi själva har varit engagerade; dels den mer specifika frågan om hur vi kan förstå dialogpedagogikens och Paulo Freires dialogiska pedagogik och dess tidsmässiga inbäddning och relevans, då som nu. Dessa två frågor flätas in i varandra genom minnen, och minnandet, av det som varit (gårdagen), minnen att vårda (nutiden), och minnande som ansvar (för framtiden). Detta företag går dessutom inte att förstå utan reflektion över den intellektuella och ideologiska plats man står, och har stått, på. Förståelse kräver såväl en historisk som en teoretisk inramning, vilket inte minst är viktigt inom ett fält som pedagogik/didaktik, där dagsaktuella politiska ståndpunkter har styrt mycket av disciplinens självförståelse.