Formativ bedömning i allmänhet och feedback i synnerhet har sin givna plats i rådande utbildningsvetenskapliga paradigm. Genom stora översikter, meta-studier och synteser ses feedback på och för lärande som ett empiriskt synnerligen väl grundat fenomen. Den typen av närmast konsensusliknande försanthållanden riskerar att undslippa kritisk granskning över tid. I den här studien görs en uppföljande närläsning av ett särskilt inflytelserikt segment inom feedbackforskningen. Resultatet visar att den underliggande primärforskningen i det fallet inte alls bygger på forskning om elevers och studenters lärande, tvärtemot hur denna forskning har refererats och använts vidare i efterföljande meta-analyser av till exempel Hattie (2009) och Hattie och Timperley (2007). Konsekvenser därav för forskning och evidensbaserad praktik diskuteras.