The fashion industry contributes to shaping the state of the planet: impacts of production and consumption of textile fast-fashion are rising, and the growing number of sustainability-oriented actions have not slowed current trends. The industry’s (un)sustainability is mainly researched within two epistemic communities: fashion studies concerned with social sustainability, and circular economy focused on material biophysical and technological aspects of material cycles along the value chain. I argue that this split of social and ecological aspects is the problématique of sustainable fashion, and that the epistemic community of sustainability sciences should turn its attention to fashion.

My aim has been to develop a theoretically informed way of thinking critically about the intertwinedness of social-ecological systems, using fashion as a case study. I combine a social-ecological systems approach with critical realism as a metatheory of transdisciplinarity. My four mixed-methods research papers draw from data and information synthesis, ‘Keystone actor’ and business ecosystem analysis, literature review, analysis and critique of texts that shape theory and praxis in social-ecological systems approaches, and metatheoretic integration.

Paper I investigates the business ecosystem of the fashion industry´s keystone actors, revealing roles and alliances in sustainability efforts operationalized through wide-ranging industry collaborations. It finds the current focus on internal operations of fashion businesses fails to recognize the potential of other types of actors to influence the pace and direction of the industry’s sustainability efforts. This indicates the importance for policymakers within global sustainability to think beyond value chain boundaries and understand fashion as an intertwined system. Paper II explores why sustainability interventions by the industry and policymakers have not been successful. It demonstrates that deepening the systemic treatment of the widely used driver-state-response framework reveals social-ecological dynamics and supports proactive, rather than reactive sustainability efforts. It argues that reducing the fashion industry's planetary pressures requires explicit recognition of the system’s social drivers and shows the need for real-world adaptive actions that include social activities beyond the value chain. Paper III examines and critically reflects on disciplinary perspectives on fashion, showing ways to deepen the treatment of culture and diversity in social-ecological systems research at global levels. It provides systemic approaches for transdisciplinary actors to find more common ground on a ‘fashion system’ approach towards sustainability. It outlines challenges facing scientific research to contribute with knowledge useful for actions. Paper IV explores diverse perceptions and interests in the ‘sustainable fashion’ discourse, and points to ways that a systemic approach can harmonise existing efforts. It shows that academic papers rarely define sustainable fashion, and provided definitions are partial and not always consistent. Ultimately, it argues that a definition would rather impede than be helpful for work towards sustainable fashion. Its critical reflections contribute to interpretive approaches in social-ecological systems research, recognizing that meanings and intentions shape the effectiveness and significance of actions.

Together, this provides a better understanding that the depth of fashion’s social-ecological intertwinedness is more than what is observed, studied and experienced. It contributes to a theoretical framework showing why sustainability of fashion needs to be thought of in terms of systems that reflect real connectivity and diversity, supporting fashion industry engagement with intrinsically intertwined material and social dimensions. Bringing attention to this intertwinedness opens up for possibilities and creative thinking for sustainable fashions.

Modeindustrin bidrar till att forma planetens tillstånd: negativa effekter från produktion och konsumtion av fast-fashion ökar, och det ökande antalet hållbarhetsinriktade åtgärder har inte bromsat aktuella trender. Vetenskaplig forskning om modeindustrins (o)hållbarhet ökar inom två epistemiska gemenskaper, studier av mode och dess sociala hållbarhet och cirkulär ekonomi, dessa fokuserar på sociala aspekter eller betonar materiella biofysiska och tekniska aspekter utmed industrins värdekedja. Uppdelning av sociala och ekologiska aspekter bidrar till hållbart modets problématique, varför jag hävdar att det är dags för den epistemiska gemenskapen, hållbarhetsvetenskap att uppmärksamma mode. Mitt mål har varit att, med mode som fallstudie, utveckla ett teoretiskt informerat sätt att tänka kritiskt kring sammanflätningen av social-ekologiska system. Jag förenar en social-ekologisk systemansats med kritisk realism som transdisciplinär metateori. Mina fyra forskningsartiklar använder flera, ofta blandade metoder hämtade från data- och informationssyntes, 'Keystone-aktör' och affärsekosystemanalys, litteraturgranskning, analys och kritik av texter som formar teori och praktik i social-ekologiska systemtillvägagångssätt och metateoretisk integration. Artikel I undersöker affärsekosystemet för modeindustrins ’keystone’-aktörer, och avslöjar roller och allianser i hållbarhetsarbetet som operationaliseras genom branschsamarbeten. Den visar att nuvarande fokus på modeföretagens interna verksamhet fallerar att inse potentialen andra typer av aktörer har gällande påverkan av takt och riktning för hållbarhetsinsatserna. Detta visar vikten av att beslutsfattare inom global hållbarhet, tänker bortom värdekedjans gränser och förstår mode som ett sammanflätat system. Artikel II analyserar varför hållbarhetsinsatser från industrin och beslutsfattare inte har varit framgångsrika. Genom en fördjupad systemisk användning av ramverket Driver-State-Response visar den på en social-ekologisk dynamik som stödjer proaktiva, snarare än reaktiva hållbarhetsansträngningar. Den hävdar att en minskning av modeindustrins planetära påverkan kräver explicit erkännande av systemets sociala drivkrafter och visar på behovet för adaptiva åtgärder att inkludera sociala aktiviteter utanför värdekedjan. Artikel III undersöker och reflekterar kritiskt kring disciplinära perspektiv på mode, och visar sätt att fördjupa analysen av kultur och mångfald i social-ekologisk systemforskning på global nivå. Den presenterar systemiska tillvägagångssätt transdisciplinära aktörer kan använda för att hitta en gemensam grund för en ’hållbart modesystem’-strategi. Den beskriver utmaningar som vetenskaplig forskning står inför beträffande hur kunskap ska göras användbar för konkreta åtgärder. Artikel IV utforskar uppfattningar och intressen i diskursen om ’hållbart mode’, och visar hur ett systemiskt tillvägagångssätt kan harmonisera nuvarande arbeten. Den visar att akademiska studier sällan definierar hållbart mode, och att tillhandahållna definitioner i regel är partiella och inte alltid konsekventa. Den gör gällande att en definition snarare skulle hindra än hjälpa arbete för hållbart mode. Dess kritiska reflektioner bidrar med ett tolkande tillvägagångssätt inom social-ekologisk systemforskning, samt med insikten att betydelser och avsikter formar effektiviteten samt betydelsen av olika åtgärder. Denna avhandling bidrar till en bättre förståelse för att modets social-ekologiska sammanflätning går djupare än det som observeras, studeras och upplevs, samt varför sociala och miljömässiga aspekter inte kan behandlas separat i något hållbarhetsarbete. Avhandlingen bidrar till teoretiskt ramverk som visar varför hållbart mode behöver förstås i termer av system som speglar verklig mångfald. Att understryka modesystemets sammanflätning och diversitet öppnar upp för möjligheter och kreativt tänkande för flera hållbara modesystem.