De demokratiutredningar som har gjorts i Sverige under 2000-talet har många kommit fram till samma slutsats, att det behövs fler möjligheter till inflytande och engagemang mellan valen för att ge bredare stöd för den representativa demokratin. Många kommuner har tagit vara på detta och bjuder in till olika former av samtal med sina invånare. Då det samtidigt finns politisk konsensus om att öka digitaliseringen i offentlig sektor så är förväntningarna på att kommunerna ska öppna upp för nya kanaler att bedriva dessa dialoger höga, kanske allra främst inom samhällsbyggnadsprocesser. Utöver det lagstadgade kravet på samråd så väljer flera kommuner att utveckla digitala verktyg för att engagera kommuninvånare i lokala frågor. Frågan har aktualiserats under coronapandemin då samtliga kommuner har tvingats till denna omställning. I den här uppsatsen undersöks erfarenheter och attityder hos planarkitekter som inte haft digitala samråd tidigare. Uppsatsen visar på att det är framförallt tre områden som är viktiga att beakta när det gäller digitala samråd: det organisatoriska klimatet i kommunen, digitalt utanförskap och utformningen av samrådsmötet.