I såväl internationella som nationella åtaganden har Sverige förbundit sig att bedriva ett arbete för hållbarhet. Ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter ska tillsammans balansera stadsutvecklingen och säkerställa goda livsvillkor för samtliga generationer. Däremot finns det många som hävdar att den sociala dimensionen överskuggats i agendan av både ekonomisk och miljömässig hållbarhetsfokus. En förklaring ligger i att det finns en bristande konsensus kring dess innebörd vilket leder till svårigheter med att etablera gemensamma arbetssätt och strategier. För att åskådliggöra hur ett arbete för social hållbarhet bedrivs på den lokala nivån utförs en fallstudie på Sollentuna kommun. Studien bygger på inhämtad data från semistrukturerade intervjuer och från dokumentgranskning av offentliga handlingar. Resultat från denna studie tyder på att begreppet social hållbarhet ges en innebörd utifrån kontextsituationen och, även då kommunen inte har något utarbetat arbetssätt för att säkra det sociala perspektivet, förefaller det mesta kommunen gör kunna vara del av hållbarhetsarbetet.