Det här kapitlet handlar om tvärkulturella möten inom äldreomsorgen och den betydelse som språk och kommunikation spelar för bemötande, goda relationer och personcentrerad omsorg. I kapitlet belyses situationer där omsorgsgivare och omsorgstagare har begränsningar i hur mycket gemensamt språk de talar. Förmågan att kommunicera kan dessutom vara påverkad om en person har en demenssjukdom. Flerspråkighet i relation till äldreomsorg och demenssjukdom förknippas inte sällan med problem och utmaningar. I det här kapitlet diskuteras dels olika utmaningar, dels fokuseras hur omsorgsgivare och omsorgstagare ändå ofta med ganska små medel kan kommunicera väl, trots olika begränsningar i språklig förmåga. 

Vi som skriver detta kapitel är språkvetare. Det gör att det här kapitlet i stor utsträckning handlar om språkliga och kommunikativa aspekter av tvärkulturella möten inom äldreomsorgen, grundat utifrån studiet av verkliga samtalssituationer. Den språkvetenskapliga ansatsen gör att vi kan visa på detaljer i kommunikation, som ibland tas för givna, eller som ofta sker så snabbt och omedvetet att vi inte hinner upptäcka eller reflektera över dem. Likafullt så kan de spela en stor och avgörande roll för hur en kommunikationssituation utvecklas, vilka relationer som etableras mellan de som samtalar, och ibland förklara varför något inte fungerar som samtalsdeltagarna kanske önskat.