Artikeln är skriven utifrån ett transkulturellt synsätt som kopplar ihop tysk och svensk teoribildning kring bildämnets didaktik. Båda traditionerna har sitt gemensamma ursprung kring sekelskiftet 1900. De gemensamma nämnarna kan sammanfattas på följande sätt: barnet anses allt mer vara i sin egen rätt och i högre grad sätts barnets bästa i centrum. Bildning är ursprungligen tänkt som en kraft i de politiska maktförhållandena. Enligt didaktiken uppfattas en lektion samtidigt som kunskaps- och målinriktad, avsiktlig och konsekvent. Lärarens uppgift anses till stor del vara att vägleda och stötta eleverna.

De senaste decennierna har politiken alltmer kommit att styra pedagogiken, vilket bland annat inneburit ett större fokus på demokrati- och värdegrundsarbete. Parallellt och i linje med denna utveckling har det inom den fria konsten skett en konstant utvidgning, det vill säga en ”demokratisering”, av konstbegreppet. Enligt det utvidgade konstbegreppet är konst inte bara isolerade objekt eller föremål, utan även en allmän inställning till livet.

Sedan 1980 kallas skolämnet där estetiska lärprocesser står i fokus för bild. I Sverige råder idag ett normkritiskt förhållningssätt till bildämnet. Det normkritiska förhållningssättet syftar till att träna elevernas förmåga att kritiskt granska bilder och medier i jämlikhetssyften.

I mitt bidrag till boken ställs frågan hur främjande av estetiska lärprocesser i relation till konst och andra kulturella företeelser kan ske genom bildämnets didaktik. Det normkritiska förhållningssättet kommer att kompletteras med en mer barn- och bildningsinriktad ansats.