Idag står sig frågor kring tillgänglighet starkare än förr och har gjort så i en successiv utveckling sedan mitten av 1900-talet, och idag finns många planer som behandlar tillgänglighet för att bidra till fullt samhälleligt deltagande för alla människor. I denna kandidatuppsats behandlas tillgänglighet inom spårbunden kollektivtrafik inom Storstockholm med ett syfte att se huruvida en rullstolsburen människa är en del i det ”kollektiva” i kollektivtrafiken och på så sätt se om plan och verklighet överensstämmer. Resultatet av studien kommer fram till genom intervjuer, granskning av dokument och gåturer att det skiljer sig mellan plan och verklighet. Detta beror på att förändringar tar tid då tillgänglighet är ett brett uttryck och att juridiska påföljder saknas. Resultatet visar också att tillgänglighet har både fysiska och sociala dimensioner. Jag hävdar att tillgänglighet är en del i hållbar utveckling.