I boken undersöks hur resande svenska konstnärer och fotografer under 1800-talet skildrade haremsinteriörer, beslöjade kvinnor, sultaner, moskéer och krigshändelser i ”Orienten”. Bilderna visades på utställningar hemma i Sverige och reproducerades i tidningar, ofta med förklarande texter, och nådde på så sätt en stor publik. I samband med diplomatiska besök, orientalistkongressen 1889 och stockholmsutställningen 1897 rapporterades det att ”det främmande” också kunde iakttas i det egna landet. Sammantaget framträdde i bild och text en fördomsfull bild, kryddad av välkända stereotyper och ett återkommande tema: Västerlandet representerade en överlägsen civilisation och hade en icke ifrågasatt mission att hjälpa länderna i ”det underutvecklade Orienten”.