Uppsatsen analyserar den förändring som har skett av instansordningen för överklagan av detaljplaner. Den 2 maj 2011 trädde den nya plan- och bygglagen (2010:90) i kraft som bidrog till att det inte längre är regeringen som är med och överprövar en detaljplan utan mark- och miljödomstolarna. Motiven bakom förändringen var främst krav från Europakonventionen och ett möjliggörande av en politiskt oberoende prövning, behov från regeringen att bli avlastade samt en effektivisering av beslutsprocessen genom sammanförning av överklagandemål enligt PBL och miljöbalken till samma instansordning.  

Studien har genomförts i form av en fallstudie där respondenter kunniga inom plan- och bygglagen har intervjuats. För en ökad förståelse kopplas den erhålla empirin till teorier om organisationer, relationen mellan politik och juridik samt medborgarinflytande.

Det empiriska materialet visar däremot att det har gått för kort tid för att kunna se en förändring i praktiken som ett resultat av den nya instansordningen. Emellertid är det inte upp till domstol att överpröva ett politiskt beslut. Däremot råder en förhoppning om att den nya instansordningen kan komma att vara mer beredd att ta hänsyn och bevaka fler intressen än vad regeringen skulle ha gjort.