I denna essä undersöker jag hur olika idéer kring att skapa flexibla stadsmiljöer kan kopplas till målen om social hållbarhet. Argumenten och efterfrågan av flexibilitet diskuteras i förhållande till en förändrad syn på samhället och begreppet rum samt en strävan efter att skapa plats för det ”annorlunda”.  I arbetet förs en diskussion om hur olika teorier använder sig av flexibilitet och vilken form av flexibilitet man syftar på. Den konceptuella diskussionen kompletteras med två exempel från Stockholms stad, en urban trädgård och en normkritisk bar/galleri/scen. Den flexibilitet som argumenteras för i de idéer som jag sett närmare på fokuserar på gränser, fysiska och mentala som verkar för ramar i stadsmiljöer. Man förespråkar att se processerna som skapar och formar rummen och gränserna som skapas som plurala. Genom att arbeta med flexibla gränser så kan man skapa mångtydiga stadsmiljöer som är öppna även för det ”annorlunda”.