Under de senaste decennierna har det diskuterats huruvida döden blivit en allt mer offentlig angelägenhet eller om döden, tvärtom privatiserats i det västerländska samhället. Å ena sidan har de existentiella erfarenheterna, exempelvis av döendet, konfiskerats av samhälleliga institutioner, å andra sidan har dessa erfarenheter avkonfiskerats genom en ökad medialisering av dem. I såväl nyheter som fiktion möter vi döden i stora mått, gärna i dess mer dramatiska tappning. Under de senaste åren har dock det vanligare och vardagligare döendet börjat ta plats i det offentliga rum Internet utgör. Bland bloggar om mat, mode, skönhet och allt annat som hör till livets positivare sidor har erfarenheter av svåra sjukdomar och döendet tagit plats. I denna studie analyseras och diskuteras ett urval sådana bloggar, nämligen bloggar av cancerpatienter. I studien undersöks hur det vardagliga livet med en dödlig sjukdom – dödligheten när den inte är ond, bråd eller på annat sätt uppseendeväckande – beskrivs och kommuniceras. Hur förhåller man sig till den egna döden? Och vilken behållning av bloggandet ger patienterna och deras publiker uttryck för? Resultaten visar, bland annat, att bloggarna ger uttryck för en mycket stark livsvilja på så sätt att livet med cancer beskrivs som en kamp man inte får ge upp. Positivt tänkande tycks ha blivit norm, och en konvention, i denna typ av bloggar och i texten diskuteras huruvida trycket att visa upp en positiv attityd i den offentlighet bloggarna utgör ibland kan bli en ytterligare börda. Samtidigt ger bloggarna uttryck för minst fem goda skäl för att blogga i den situation personerna befinner sig i. Bland dessa behållningar finns bloggandets terapeutiska funktion samt gemenskapande funktion, då man menar att bloggandet kan lindra ensamhet och ge tröst. I skarp kontrast till mycket annat nätinnehåll idag fylls cancerbloggarna av medkänsla.