År 1985 skapades den första kvinnliga polisstationen i världen i São Paulo i Brasilien. Dessa polisstationer skapades för att utreda brott gällande kvinnomisshandel. Polisstationerna har setts som ett mycket viktigt historiskt och politiskt fenomen, som haft stor inverkan på synen på mäns våld mot kvinnor i Brasilien. Syftet med denna studie är att analysera det brasilianska fenomenet kvinnliga polisstationer ur ett genus- och organisationsteoretiskt perspektiv. Uppsatsen baseras på en kvalitativ studie bestående av nio intervjuer som gjordes på plats i Brasilien under våren 2012. Intervjuerna ägde rum på de kvinnliga polisstationerna DEAM i Rio de Janeiro och DDM i Campinas samt på kvinnohjälpsorganisationerna CIAM och SOS- Mulher. Resultatet från de ovannämnda intervjuerna kommer att analyseras utifrån ett genus- och organisationsteoretiskt perspektiv. Anmälan görs direkt på plats och kvinnan behöver inte besöka någon allmän polisstation utan kan helt vända sig till dessa kvinnliga polisstationer. Den första kontakten som kvinnor möter på dessa polisstationer är alltid en kvinna. Dessutom är chefen på stationen alltid en kvinna, och man strävar efter att endast anställa kvinnlig personal. Dessa polisstationer skiljer sig dessutom från de “vanliga” polisstationer genom att den innehar mer kunskap gällande våldtsutsatta kvinnor samt att de sprider information om mäns våld mot kvinnor och utövar påtryckningar på policynivå. De intervjuade väljer att lyfta fram att genom skapandet av denna organisation har man märkt att det ständigt kommer in fler anmälningar gällande mansvåld, då kvinnor nu vågar besöka dessa kvinnliga polisstationer i och med att polisen fått ett nytt feminint ansikte. Studien visar att ledarskap inom dessa organisationer har kodats som kvinnligt, det är ett krav att den högsta chefen på en kvinnlig polisstation skall vara kvinna. Detta leder till att kvinnliga poliser förflyttas till just dessa stationer för att hjälpa våldsutsatta kvinnor, vilket ökar könssegregeringen inom poliskåren. Männen inom dessa organisationer anställs som extra personal bara när det saknas kvinnliga poliser. Samtidigt ser de sig som en särskilt viktig resurs på ett genusstereotypt sätt, i det att de är den starka handen som ska skydda de våldsutsatta kvinnorna.