Syftet med uppsatsen är att analysera vilken mening mötesplatser tillskrivs i dagens samhällsplanering samt av invånare i Stockholms kommun. Med textanalys av centrala plandokument och intervjuer med invånare från olika delar av staden söker uppsatsen svar på hur planeringen förhåller sig till mötesplatser, vad det är för slags mötesplatser som eftersträvas, vilken funktion de ska fylla, vilka möten som avses samt huruvida denna syn överensstämmer med invånares erfarenheter och uppfattningar. Med utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt förhållningssätt visar den här uppsatsen hur planeringen många gånger okritiskt framställer sina värden som allmängiltiga, mötesplatser som neutrala och möten som lättsamma trots att människors erfarenheter och tidigare forskning visar något helt annat.