Syftet med uppsatsen är att analysera vilken betydelse som tillskrivs social hållbarhet samt vilka strategier för att förverkliga det som kommer till uttryck inom samhällsplaneringen i Umeå kommun. Analysen görs utifrån Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori. Uppsatsen har formen av en fallstudie och det material som analyseras utgörs av intervjuer med politiker och planerare samt av fördjupade översiktsplaner. Resultatet visar att ett antal centrala begrepp kopplas till social hållbarhet och ger det betydelse samtidigt som de visar på strategier för att förverkliga det. Det råder samstämmighet bland politiker och planerare gällande hur begreppet konstrueras men dess innebörd är trots det vag. Detta tolkas utifrån diskursteori och tidigare forskning som uttryck för att social hållbarhet är ett begrepp vars betydelse inte är fixerad. Resultatet tolkas också som att begreppet konstrueras inom en postpolitisk diskurs präglad av konsensus och avsaknad av konflikt.