2009 publicerades Kulturfastighetsutredningen som ett resultat av en granskning av statens fastighetsinnehav utförd i samarbete mellan bland andra Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk där syftet var, förutom en granskning, att sätta den kulturhistoriskt intressanta bebyggelsen i en historisk kontext. Med grund i denna utredning genomförs nu ytterligare en utredning, Omstrukturering av statens bestånd av vissa kulturfastigheter, vilken syftar till att lämna exempel på fastigheter som inte längre behöver vara i statlig ägo. Då en effekt av utredningen högst troligt kommer medföra avyttringar av statliga byggnadsminnen är det mycket intressant att undersöka vad som sker med fastigheter, gällande förvaltning, brukande och tillgänglighet, som avyttrats från statlig ägo och övergått i privat regi, vilket är huvudsyftet för denna uppsats. Undersökningen sker genom en fallstudie där alla objekt är geografiskt lokaliserade till Stockholms stad. Objekten i fallstudien är Fredrikhovs slott, Riksförsäkringsanstalten, F.d. Expeditionshuset och Lantmäteristyrelsens hus.

Uppsatsen inleds med en genomgång och analys av relevanta lagar, förordningar, direktiv och utredningar gällande statlig respektive privat förvaltning, därefter behandlas fallstudierna var för sig, följt av en generell analys. I det avslutande kapitlet analyseras och diskuteras resultaten av fallstudierna i relation till de styrdokument som presenterats i första kapitlet. Fallstudiens resultat visar att förvaltares kunskap och engagemang är en avgörande faktor för tillgänglighet och synliggörande av byggnadsminnet då det är i privat förvaltning. De lagar och riktlinjer som finns gällande privat förvaltning uppfattas inte lika tydliga som för statlig förvaltning varav den privata förvaltningen varierar utifrån kunskap och tolkning hos respektive förvaltare.