I den här uppsatsen undersöker jag 1700-talsfilosofen Edmund Burkes begrepp det sublima i förhållande till visualiseringen av kontroll och död i sju målningar som representerar scener från tjurfäktningar. Här står konstnärerna Arturo Michelena (1863-1898), Pablo Picasso (1881-1973), Porfirio Salinas (1910-1973) och Roberto Domingo y  Fallola (1867-1956) för bildunderlaget.

           I undersökningens första analyskapitel belyser jag vikten av en tjurfäktares kontroll över tjuren och menar att denna kontroll är nödvändig för att det sublima överhuvudtaget ska kunna göra entré i arenan. Paradoxalt nog kräver det sublima även en rubbning av denna kontroll, vilket den otämjda tjuren bidrar till att förmedla. Den visuella sublimiteten uppstår först när kontrollen och icke-kontrollen balanseras, och visar sig vara starkt förknippad med den betraktarnatur den grundar sig på.

          I det andra analyskapitlet diskuterar jag representationen av död, vilken jag kopplar samman med motiv som framförallt visualiserar den skadade och döende hästen och den vårdslösa och massiva tjuren. Här argumenterar jag för att hästens lidande är nödvändig för tjurfäktningens totalitet då den förstärker tjurfäktningens skådespel på liv och död.

          Mina bildanalyser baseras på semiotikens denotation och konnotation, och understöds av litteratur som behandlar tjurfäktningens estetiska och konstnärliga element i två utvalda tjurfäktningsteman, där mötet mellan tjurfäktare och tjur är det första, och målningar som porträtterar en tjur, en eller flera tjurfäktare samt en eller flera hästar det andra.