Syftet med denna studie var att undersöka vilka kunskaper lärare har om språkstörning samt hur de arbetar med elever som har dessa svårigheter. I syftet ingick också att undersöka lärares uppfattningar om kompetensutveckling och tidigare utbildning inom området. Undersökningens metodansats var fenomenografi och som teoretisk utgångspunkt användes sociokulturell teori. Tio lärare i två olika skolor, en i innerstaden och en i förorten, intervjuades. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk analysmodell och flera olika kategorier kunde utkristalliseras.

Trots att grundskolorna ligger i så olika socioekonomiska områden visade studien ett samstämmigt resultat mellan skolorna. Det främsta resultat var att lärare inte känner till funktionsnedsättningen språkstörning, mer än till beteckningen, trots att det statistiskt sett finns minst en elev i varje klass med varierande grad av språkstörning. Det framkom även av studien att ingen av de intervjuade lärarna hade fått någon utbildning eller fortbildning vad gäller språkstörning och att kunskapen om språkstörning var bristfällig. Lärarna arbetade på samma sätt med dessa elever som med andra i behov av särskilt stöd. Ingen av lärarna var nöjda med den specialpedagogiska hjälpen och flera ansåg att det är specialläraren som ska ta hand om elever som har språksvårigheter. Det visade sig även att personliga intressen i hög grad styr vilken typ av fortbildning som genomförs. En slutsats var att den enskilda läraren har fått huvudansvaret för elever med språksvårigheter, utan att ha tillräcklig kompetens för detta.