Varje år separerar föräldrar till ungefär 50 000 barn i Sverige. Sedan 1980-talet bor en ökande andel av dessa barn växelvis efter separationen. Växelvis boende innebär att barnen flyttar regelbundet mellan sina föräldrars respektive hem och bor ungefär lika mycket hos båda. En högre andel barn bor i växelvis boende i Sverige än i något annat land, ca 35-40 procent av de barn som har särlevande föräldrar, totalt cirka 200 000 barn.
Denna rapport har skrivits av forskare i Elvis-projektet på CHESS vid Stockholms Universitet/Karolinska institutet på uppdrag av Socialstyrelsen. Den ger en sammanfattning av den forskningsbaserade kunskapen om hälsa och välbefinnande hos barn i växelvis boende. När det gäller barn under sex år, där kunskapsläget är mest osäkert, ger rapporten en heltäckande bild av den internationella forskningen, inklusive en översikt av den psykologiska teoribildningen på området. För skolbarnen finns det ett ganska stort antal svenska studier och därför har vi här valt att lägga fokus på dessa och endast komplettera med särskilt relevant forskning från andra länder. Att det finns mer forskning kring skolbarn beror delvis på att växelvis boende är vanligare för de åldersgrupperna, men främst på att man lättare kan ta in deras egna åsikter och erfarenheter, medan forskning kring de yngre barnen är mer komplicerad metodologiskt sett, och därför mer resurskrävande.
Anknytningsteorins betoning av kvaliteten i interaktionen mellan små barn och deras vårdgivare ger anledning att särskilt skärskåda konsekvenserna av växelvist boende för de yngsta barnen. Resultaten från studierna av barn 0-3 år ger inte en entydig bild av barns välbefinnande och anknytningsrelationer. Flera av de få studierna håller låg vetenskaplig kvalitet och studerar små grupper. En tillräcklig empirisk bas för de yngsta barnen i växelvis boende saknas därmed. Sammantaget visar studierna att föräldrars samarbetsförmåga, sätt att hantera konflikter och lyhördhet för barnets behov spelar större roll än boendeform.
I rapporten presenteras tio svenska tvärsnittsstudier av skolbarn från 10 års ålder i stora nationellt eller regionalt representativa surveyundersökningar samt en studie med biologiska data. I en majoritet av studierna rapporteras barn i växelvis boende ha mindre psykisk ohälsa och bättre välbefinnande än jämnåriga som bor med bara en förälder. Detta mönster är likartat hos pojkar och flickor. Tvärsnittsdesignen i samtliga studier gör dock att man bör vara försiktig med alltför definitiva slutsatser, eftersom denna design inte gör det möjligt att fullt ut ta hänsyn till skillnader i bakomliggande faktorer som t ex föräldrars hälsa, sociala situation och kommunikation sinsemellan.
Studier pekar på olika faktorer som kan tänkas förklara att barn i växelvis boende överlag verkar ha en större chans till god psykisk hälsa än barn som bor med enbart en förälder. Barn i växelvis boende har genomsnittligt bättre materiella resurser än barn som bor med bara en förälder. Även med god kontroll för socioekonomiska skillnader mellan olika slags familjer visar dock merparten av studierna att skolbarn och tonåringar i växelvis boende mår bättre än de som bor enbart med en förälder, varför det är rimligt att spekulera i andra fördelar med växelvis boende. En möjlig förklaring skulle kunna vara att barn i växelvis boende har tillgång till, och stöd från, båda sina föräldrar. Barn i växelvis boende har också oftare en god relation till båda sina föräldrar än de som bor med enbart eller mest med en förälder.
En rad kunskapsluckor identifieras i rapporten. Studier av god metodologisk kvalitet som fokuserar på de yngsta barnen, framför allt 0-3 år, saknas i särskilt hög grad. Longitudinella studier som har förutsättningar att mäta förändringar i psykisk hälsa och välbefinnande före och efter att föräldrar separerar är också mycket angelägna, liksom studier med ett individperspektiv som kan ge vägledning för beslut om boendeform för särskilt sårbara barn när föräldrar separerar. Ökningen av andelen barn som bor växelvis är en av de största förändringarna i barns livsvillkor i Sverige under de senaste åren. Det är också en förändring som är en uppenbart påverkbar faktor i barns liv. Det är således angeläget att resurser görs tillgängliga för att fylla de kunskapsluckor som identifieras.
Avslutningsvis kan konstateras att det saknas forskning som kan ge ett definitivt svar på vilka konsekvenser växelvis boende har för barns hälsa och välbefinnande efter att föräldrar separerat. Med denna begränsning är det ändå värt att notera är att inte finns någon studie som tyder på att barns hälsa skulle vara sämre i växelvis boende än i boende med enbart en förälder från 4 års ålder, men att avsaknaden av kunskap om barn 0-3 år gör att några slutsatser inte alls bör dras om denna åldersgrupp.