Gunnar Ekelöf (1907-68) återvände om och om igen till sin egen tidiga diktning. 1962 gav han ut sin första diktsamling sent på jorden (1932) tillsammans med andra opublicerade dikter från samma tid i ett Appendix 1962. I volymen ingick även ett tidigare opublicerat ”regihäfte” för fragment av abstrakt teater, kallat En natt vid horisonten 1930-32. Syftet här är att särskilt belysa och diskutera betydelsen av de olika ”byzantinska inslag” som enligt Ekelöf kännetecknar den scen där En natt vid horisonten framförs.
Utgångspunkten för Ekelöfs återupptagna arbete med En natt vid horisonten är det bysantinska kyrkorummets likhet med teaterscenen och detta rums möjligheter till olika perspektiviska system. I hans nyskrivna inledning från 1962 förläggs den tänkta scenen till despotens av Épiros teater i Árta, som dateras till sent 1500- eller tidigt 1600-tal, och som är ”inbyggd i den forna ikonostasen” i ett tidigare ”huskapell för någon despotissa”. Fragment av den bysantinska inredningen har bevarats där, och mycket av dekorationen är gjord enligt det bysantinska omvända perspektivet. Men samtidigt är teatern utformad i ”Serlios abstrakta anda” och liknar Theatro Olimpico i Vicenza. Ekelöf betonar att teatern är ”en förvirrande blandning av för tiden gammalt och nytt” och att ”både öst och väst” möts här. Hur kommer det sig och vad innebär det att Ekelöf i slutet av sitt liv väljer att förlägga sin ungdoms abstrakta teater till en scen som tidigare varit ett bysantinskt kapell? Vilka samband mellan abstrakt teater, modern poesi och bysantinsk liturgi använder sig Ekelöf av här?
Det är tydligt att Ekelöf själv uppfattade volymen från 1962 som en slutpunkt. I sina avslutande noter framhåller han att hela hans konstuppfattning är ”att återvända till ursprunget, att börja om och börja om. Ormen biter sig i stjärten. Cirkeln är sluten. Jag skriver inte mera ’poesi’.” Nu blev det ändå inte så, eftersom han kom att skriva ytterligare tre diktsamlingar, Dīwān över Fursten av Emgión(1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967), där inte minst den bysantinska traditionen och estetiken fortsätter vara produktiv. Hur binder de bysantinska inslagen i En natt vid horisonten samman Ekelöfs tidigare och senare dikter?
En natt vid horisonten har tidigare studerats av främst Reidar Ekner, Anders Olsson, Conradin Perner och Brita Wigforss. På senare tid har även det bysantinska i Ekelöfs poesi studerats ingående av bland andra Anette Fryd, Ulf Thomas Moberg, Elena Oxenstierna och undertecknad. Mot bakgrund av denna tidigare forskning och i gränslandet mellan poesi, dramatik och konst är det också intressant att undersöka hur det omvända perspektivet, som traditionellt används i bysantinska kyrkorum och ortodox ikonkonst, och som förekommer i flera av Ekelöfs dikter, fungerar i texten till En natt vid horisonten.