Föredraget tar upp metodik kring ett ämne som berör en stor del av universitetslärarna och som oftast genomförs utifrån en vedertagen praxis som sällan ifrågasätts: uppsatshandledning.
Detta i sig svåra moment delas vanligen upp i två delar, en asynkron del, där handledare läser igenom stoff och formulerar återkoppling skriftligt, dels en synkron del, där handledare och uppsatsskrivare träffas för ett samtal. Ofta är detta samtal en muntlig version av den återkoppling som formulerats skriftligt och som delges tillsammans med råd och reflektioner inför fortsatt uppsatsskrivning. Denna metodik, som nog de flesta lärare skulle se som ”naturlig”, fungerar uppenbarligen, eftersom en mängd uppsatser de facto produceras löpande. Icke desto mindre kan man identifiera ett flertal svårigheter:
- Den skriftliga återkopplingen kräver lång tid att formulera, inte minst för att diskutera nyanser i t.ex. resonemang.
- Återkoppling i skrift, jämfört med muntlig sådan, kan framstå som mer kategorisk och kritisk.
- Studenten måste vid möte direkt införliva muntlig information som hörs för första gången, relatera den till textanmärkningar samt anteckna handledarens råd inför fortsättningen.
- Mötet spelas vanligen inte in, och för det som studenten inte hunnit anteckna måste denne lägga informationen på minnet.
- Handledaren måste tajma sin läsning för att återkopplingen ska bli så effektiv som möjligt, t.ex. läsa uppsatsen dagen innan handledningsmöte.
För handledaren är således denna typ av handledning mycket tidskrävande (både vad gäller tidsåtgång och tidsplanering), för uppsatsskrivaren är den kognitivt mycket krävande.
Sedan ett antal år brukar jag själv inspelad handledning. Utifrån markeringar och kortare kommentarer i texten kommenterar jag muntligt innehållet, samtidigt som jag med markering av text visar vilket textavsnitt/uttryck/ord kommentaren avser. Jag brukar spela in detta direkt efter läsning, när intrycken är som klarast, spela in i streamat format och därefter mejla länk till kommentaren direkt till uppsatsskrivaren.
Fördelarna med denna typ av handledning är att den löser de ovan nämnda problemen: muntlig återkoppling går snabbare att ge och blir mer nyanserad; studenten kan ta till sig inspelning i lugn och ro, pausa, jämföra med texten, osv.; studenten kan gå tillbaka obegränsat antal gånger till ett resonemang; inspelning av kommentarer kan ske direkt efter avslutad läsning, då stoffet är som färskast, och delges studenten med en gång, vilket påskyndar den ofta redan snäva uppsatsprocessen. Till sist finns en juridisk aspekt som kan betonas: det finns dokumenterat både vad som skrivits, vad som sagts och vad som sagts om det som skrivits.
Erfarenhet av 5-6 terminers arbete med denna modell visar att denna typ av handledning är mycket uppskattad av studenterna. Man kan säga att det är en variant på omvänt klassrum, där det sedan är studenten som kallar till möte när denne gått igenom handledarens anmärkningar, i stället för att det är handledaren som måste se till att vara klar till ett visst datum. Detta möte kan givetvis också göras via nätet.
Metodiken som beskrivits ovan kan naturligtvis användas på annat än uppsatser. Dock tänker jag mig att det kan vara intressant att fokusera på just denna delkurs/kurs, som år resurskrävande och ofta ett avgörande moment för studenterna. Forskningsmässigt knyts resonemanget till formativ bedömning, där uppsatshandledning kanske utgår det tydligaste inslaget i högre undervisning. Vad gäller omvänd uppsatshandledning, verkar detta dock ännu inte särskilt beforskat (i motsats till omvänt klassrum, där det finns ett överflöd av studier).